Länsgränserna är givetvis inte heliga och kan komma att behöva justeras, men annars tror jag det är bättre med ett samarbete mellan landstingen än med sammanslagningar.

Han har utformat min blogg, men efter mina önskemål.

För oss som har våra rötter i SLU, Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund, var det en bedrövelsens dag när Maud Olofsson kapitulerade för major Björklund och kärnkraftsindustrin. För nu står det klart att centern inte längre förvaltar partiets arv. Det har varit uppenbart länge att partiet skäms för sitt ursprung, Bondeförbundet, och i Maud Olofssons politiska hyckleri känner inga gränser.

I stället vänder hon sig till städernas väljare. Omedveten om att ättlingar till småbrukarna i städerna har en känsla för sitt ursprung och vill se en levande landsbygd.

Under Maud Olofsson tid som partiledare har det blivit alldeles uppenbart att hon helst vill glömma att det är folket på landsbygden och Sveriges småbönder som en gång bildade partiet i strid med herrgårdshögern. Centern var länge småfolkets parti som hade mer gemensamt med arbetarna än med de högre skikten i samhället.

Vid centerkonferensen på Gotland var Maud riktigt hög och talade om den ”Gyllene porten till förnybar energi”. Det var ett närmast extatiskt tungomålstal. När inte det hjälpte föll hon i bästa amerikanska valtalsstrategi i tårar över sitt eget tal och ”då bröt applåderna ut” enligt Gotlands Tidningar. Ja det är nog många trogna centerpartister som fäller en tår, men förstås av helt annan anledning, över Mauds historiska svek.

Medierna har genom den listiga uppläggningen med en konferens för centerns kommunfolk i direkt anslutning till alliansens energiuppgörelse getts en alldeles felaktig bild av stämningen inom partiet. De som åker på dessa konferenser är främst ideologiskt urlakade kommunalråd som inte på något sätt är representativa för centerns väljare. Ofta i konflikt med sina väljare lokalt då de gör praktiskt taget vilka kompromisser som helst för att sitta kvar vid köttgrytorna. De allra flesta backar upp allt som kommer från partiledningen, rädda för en intern debatt som kan skada partiet och därmed äventyra partistöd och deras välavlönade kommunala uppdrag.

Jag kritiserar ofta medierna för sin sammanväxt med fack, politiker och storbolag. Inger Arenanders lördagsintervju med Maud Olofsson utgör ett hoppfullt undantag. Olofsson blev avklädd in på bara kroppen när Arenander konstaterade att centerledaren för sin reträtt endast fått en procent mer alternativa energikällor än vad EU kräver. Och detta i utbyte mot tio nya kärnreaktorer.

När det gäller Maud Olofsson finns tydligen inga gränser för politiskt hyckleri. Som när hon tårögd säger att hon bytt uppfattning om kärnkraften för sina barns och barnbarns skull. Tänkte hon ändå bakom den glittriga fasaden, innerst inne, på att de måste ta hand om det radioaktiva avfallet, den förgiftade svenska fjällvärlden efter kommande uranbrytning eller de tusentals strålskadade barnen efter kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl. Var det kanske därför hon föll i gråt. Eller är Maud Olofsson så förblindad av den politiska makten att hon helt har tappat huvudet.

Rune Lanestrand
Redaktör för tidskriften Småbrukaren
(SLU, föregångare till CUF)

Så många, mindre begåvade inlägg som hon har gjort, visar på att det inte fungerar med henne, senast tänker jag på SWECAN, det finns en uppsjö av tokiga saker som denna människa har gjort.

Partiet måste vara väldigt illa ute när man väljer denna Mona, det är i alla fall min slutsats.