Magnus argumentation för att här använda det av italienskan påverkade liturgiska latinet är förvisso tänkvärd.

Dock minns jag fortfarande det bitande hån med vilket min latinlektor härmade engelskt uttal av latinska ord.

Men kanske måste man alltså böja sig för att det finns andra latintraditioner än den klassiska, till exempel den liturgiska, och att man under en lång period av Europas historia har använt latinet som gemensamt språk (ungefär som engelskan används i dag) och att detta latin inte lät som klassiskt latin.

Och lite utanför ramen för det vi konkret diskuterar: I mig finns något av en språkpurist. Jag gillar till exempel mycket islänningarnas strävan att hålla sitt språk rent från lånord – fastän detta ju leder till att isländskan allt mer skiljs från de övriga nordiska språken.

I postantikt latin är det förstås historiskt riktigt att använda ett lokalt uttal, för så har man uttalat latin under större delen av språkets historia (och i Sverige skulle vi då, på franskt vis, uttala c före främre vokal som /s/, men vi skulle också använda vårt svenska u-ljud i ord som lumen och sanctus).
Vissa körer använder konsekvent ett latinuttal som återspeglar det i kompositörens hemland: italienskt för Verdi, franskt för Poulenc, tyskt för Orff.

Men att använda italienskt uttal av latin har utvecklats till en mer eller mindre fast norm i körsammanhang.

I Vatikanen finns en kontinuerlig latinsk uttalstradition ända tillbaka till antiken, och där använder man italienskt uttal med bland annat tj-uttal av c framför främre vokal.
Därmed framstår det som särskilt naturligt att använda italienskt latinuttal i musikaliska verk som bygger på den katolska liturgin.

Uttalet av c och g framför främre vokal i latin förändrades — palataliserades — redan under senantiken.

Just sista delen i den version av mässan som framfördes i går tillhör väl de delar som Levin har nyskrivit, men annars fanns det vid den tid då c-mollmässan skrevs inte någon som uttalade latinskt c före främre vokal som /k/. (Mozart och andra tysktalande torde däremot snarast ha uttalat det som /ts/.) K-uttalet är ett under 1900-talet återuppväckt uttal, och Enn måste höra till den första generation svenska gymnasister som fick lära sig att använda det. (Vår filosofilärare, född 1929, tyckte det var oerhört fult när vi latinare uttalade latinska ord med klassiskt uttal.)
Det vore rentav konstigt att i ett 1700-talsverk använda ett uttal som vid den tid verket skrevs inte hade varit i bruk på kanske 1300 år.
Och skulle man konsekvent använda klassiskt uttal, så skulle man ju också uttala latinskt v som engelskt /w/, men det är det få som förespråkar.

En finlandssvensk artikel om latinuttal i sångsammanhang