1964 författade jag kulturavsnittet i Socialdemokratiska studentförbundets handlingsprogram. Texten är en stark, i några formuleringar rent av provokativ plädering för att staten genom aktiv kulturpolitik och med skattepengar ska upprätthålla ett kulturliv, som inte nödvändigtvis faller majoriteten av skattebetalarna/medborgarna på läppen:

”Det kännetecknande för demokratin är inte bara majoritetsvälde utan också minoritetsskydd. Minoriteterna ger samhället karaktär och särdrag och nya utvecklingsmöjligheter. Vi måste därför göra rent hus med kravet om en så kallad demokratisk konst. Ett sådant skulle leda till en inriktning av samhällets stöd till kulturutövarna som skulle hindra, att konsten sökte sig nya vägar.

En effektiv kulturpolitik, som dels har bredd, dels också stöder och distribuerar exklusiv kultur, kan aldrig drivas av enskilda och organisationer, hur idealistiska de än är. Detta sagt i fullt medvetande om folkrörelsernas stora och betydelsefulla kulturinsatser. Kulturprodukterna kan inte säljas på liberalkapitalismens fria marknad. Konstnärer, musiker, tonsättare, skådespelare och författare måste få arbeta under drägliga materiella villkor. Den nya kulturpolitiken måste därför bygga på samhällets, statens och kommunernas insatser.”

Den provokativa formuleringen ”göra rent hus med kravet om en så kallad demokratisk konst” har förstås inte udden riktad mot folkbildningssträvandena utan mot tanken, att alla kulturyttringar omedelbart och utan någon egen ansträngning måste vara begripliga för i stort sett alla medborgare.

Inledningsstycket i kulturavsnittet i 1990 års socialdemokratiska partiprogram, vid vars tillblivelse jag var huvudsekreterare i programkommissionen, uttrycker tanken om kulturens roll i demokratin på ett mer positivt sätt:

”Socialdemokratins kulturpolitik syftar till att berika och frigöra. Socialdemokratin vill ge möjligheter åt alla att fördjupa sina erfarenheter och vidga sina perspektiv genom att ta del av och delta i olika former av kulturyttringar; om man är van att reflektera över sitt och medmänniskornas liv med hjälp av litteraturen, teatern och konsten, är det lättare att ta till sig nya impulser, oavsett om de kommer från klassikerna eller avantgardisterna, från den egna kulturkretsen eller någon annan. Socialdemokratin ser kulturell kvalitet och mångfald som viktiga samhälleliga värden. Den demokratiska socialismen ser det fria skapandet, som är den bärande principen i all kulturell verksamhet, som en omistlig del av samhällslivet. Kulturpolitiken är därmed ett led i arbetet att fördjupa demokratin.”

Jag blev mycket provocerad att ett uttalande av Cecilia Stegö 1993-94. Stegö var vid denna
tidpunkt debattör, tror att hon var knuten redan då till Svenska Dagbladets ledarredaktion. Cecilia Stegö sa att det fanns en tärande och närande sektor i samhället. Den tärande sektorn, utgjorde stora delar av den offentliga sektorn. Närande sektorn utgjorde det privata näringslivet (min tolkning av hennes uttalande). Under 1992-94 vårdades min son som då var svårt sjuk på Sachsska barnsjukhuset (Södersjukhuset). Personalen gjorde ett fantastisk jobb, ett jättebra barnsjukhus, hög kvalité. Barnsjukhuset utgjorde ingen tärande sektor, enligt min uppfattning. Jag var så psykiskt nedtagen vid denna tidsperiod, hade ej ork att bemöta det stolliga uttalande.

Cecilia Stegö tillhör den gamla Timbro-högern i ny förpackning, nya kläder. Se upp! Jag hoppas att Magnus Ljunkvist och hans kompisar kollar vad Stegö har skrivit och sagt under senare år –
kollar läggen. ”Det som göms i snö kommer upp i tö”

Hälsningar
Rustan Rydman (s)
Stockholm