Men jag tror inte jag har träffat dem. Jag medverkade under slutet av 1960-talet och sen under 1970-talet vid många partiarrangemang runt om i landet, men jag har aldrig, vad jag kan minnas, varit i just Eslöv. Mamman kan ju för all del ha deltagit i någon partikongress – jag har varit med vid de flesta sen dess – men det betyder ju inte, att man blir bekant med alla ombud i partidistriktens delegationer.

https://www.sydsvenskan.se/2014-08-21/ranelid-skriver-sin-egen-dodsruna

Men kanske var det här effekten av det stilgrepp du själv utmärkt beskriver, en hållning som alltså inte heller den är min.

Annars är jag inte rädd för att diskutera, också kritisera, olika inslag i socialdemokratisk politik, och just ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (som du anspelar på) har jag själv som redaktör för den socialdemokratiska debattboken med samma namn (Ordfront, 2002) använt både som boktitel och, när det gäller texten, fullständigt återgett på första sidan.

Jag förstår inte riktigt vad du menar med nedan citerat stycke. Kalle Lind säger väl inget om vare sig sin egen eller Hasse å Tages politiska hemvist?

”Han beskriver sig själv som i alla tänkbara avseenden ett barn av medelklassen, men för alltför många även politiskt till ett slags mittgrupp. Hasse och Tage (Alfredson respektive Danielsson) var väl för all del också medelklass, men när de en gång i världen båda ställde upp för socialdemokratin (Hasse i annonser, Tage genom att på sitt vanliga förlag ge ut valargumentboken ”En soffliggares dagbok” – jag hade personligen kontakt med honom inför publiceringen), var de båda ganska radikala socialdemokrater; Tage kom för övrigt från en vänsterfamilj.”

För övrigt uppskattade jag Kalle Linds program, även om han har ett sätt att uttrycka sig på som gör att man ibland inte riktigt vet om han är allvarlig eller ironisk. Eller kanske lite mittemellan? Jag tror att detta är ett medvetet stilgrepp och tycker oftast att det funkar även om man ibland kan bli lite trött på det.