Det här kan vara en ledtråd, när du skriver: ”För egen del är jag vänstersocialdemokrat, vilket i det här sammanhanget har innebörden att staten bör agera mer offensivt, i vissa sammanhang även som ägare av verksamheter.”

En åsikt jag inte kan ta ställning till rent generellt utan endast om/när den konkretiseras i specifika fall men som jag har svårt att se att S skulle tycka vara obehaglig.

Och här talar jag alltså inte om Åsa Linderborg, som jag för övrigt också har träffat i verkliga livet, redan på den tiden då hon bodde i Uppsala. Utnämningen av henne till kulturchef har dock inte med hennes partisympatier att göra utan med till exempel det faktum, att hon har gett ut en med rätta kritikerrosad roman, ”Mig äger ingen”, för övrigt också filmad.

Att jag inte har diskuterat dina politiska förslag beror inte på någon rädsla utan på att de enligt min mening inte utgör lösningen på några problem.

Keynes’ underbalanserade budget kan naturligtvis inte användas in absurdum, men att staten lånar upp pengar för att finansiera produktiva investeringar kan förvisso försvaras.

Inte heller jag tror att det är någon god idé att försöka utbilda nästan alla till akademiker, men nog behövs det också sådana, även inom den gemensamma sektorn.

Hade Åsa Linderborg ens kommit på fråga om hon inte varit vänster?

Det intressanta är vad du inte vill/kan svara på. Om inte du som med årens rätt inte behöver tänka på din framtida politiska karriär kan berätta vilka obehagliga sanningar du anser att S måste se ”i vitögat”, vilka ska då våga/orka?

Kanske vässas knivarna bakom lykta dörrar, inte vet jag men om inget får synas utåt då är risken stor att väljarna slutar lyssna efter ledtrådar.

S tappar manliga arbetarväljare till SD. Jag tror inte S får tillbaka dessa med hjälp av mer identitetspolitik.

Vad jag tror om S har förstås liten betydelse, jag kan ha rätt eller fel.

Vad jag inte kan ha fel om är att alla partier som vill ha fler röster måste förstå är att man måste få många av dem som inte röstar på partiet idag att rösta på partiet i nästa val.

Då kommer vi till nästa frågeställning: Kan S klara av det eller är det för många som tror att ett sakta minskande S är bättre för just deras del än ett S som ser de obehagliga sanningarna ”i vitögat”.

Det här är utmärkta exempel på blandekonomi så som den definierades då för tiden. Livsmedel tillverkades, för att hålla fast vid det exemplet, självfallet av en mängd privata företag men också av jordbrukskooperationen och alltså konsumentkooperationen. Livsmedel importerades också, utöver av privata företag även av konsumentkooperationen (bland annat från företag ägda av konsumentkooperationen i grannländerna) och av det av staten ägda säljbolaget Hugo Österberg AB.

KFs egen produktion var, som du själv påpekar, ofta av god kvalitet, men haken var inte den du antyder – privathandeln, främst ICA (som faktiskt sålde varor från statliga livsmedelsföretag), vägrade att ta in varor från KF-ägda företag i sitt sortiment, detta inte för att de inte skulle vara bra nog – när KF släppte ägandet till de här företagen, hamnade deras produkter snabbt även på ICA-butikernas hyllor.

KFs momentana mejeriägande hade ett annat skäl än att kooperationen åter skulle börja äga och driva livsmedelsföretag: Man räddade ett nedläggningshotat mejeri, som efter att ha gjorts konkurrenskraftigt såldes vidare.

Fast för egen del hade jag gärna sett att KF hade fortsatt att driva det här mejeriet.