Kommentarer till Fem-böckerna fortsätter att fånga barnen

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Thu, 06 Aug 2009 10:32:16 +0000

Till Bosse: Jo, ”Hemliga sjuan” och även ”Äventyrsböckerna”.

Av: Bosse

Bosse — Thu, 06 Aug 2009 10:12:04 +0000

Och så Agaton Sax förstås. Fortfarande har jag inte fått en godtagbar förklaring till varför Ture Sventon inte kallade sig Ture Tventon om han nu inte kunde säga ”s”.

Sen har jag för mig att Enid Blyton skrev ytterligare en serie böcker som jag slukade. Har för mig den hette Hemliga Sjuan.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Thu, 06 Aug 2009 08:34:44 +0000

Till Mats Werner: Sivar Ahlrud var en pseudonym för två personer som skrev tillsammans: Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud.

Av: Mats Werner

Mats Werner — Thu, 06 Aug 2009 07:55:53 +0000

Sivar Ahlrud! Ah! Så många ungdomsdeckare han skrev. Vad hette han egentligen?
När vi talar om de övriga så må vi icke glömma Astrid Lindgrens Kalle Blomqvist och Åke Holmbergs Ture Sventon! Temlor från Rotas konditori….

Av: Bosse

Bosse — Thu, 06 Aug 2009 05:56:28 +0000

Fem-böckerna var nog mina favoritböcker men tyvärr inte bibliotekariernas, för det dröjde ganska länge innan biblioteken började köpa in dem. När de väl gjorde det så blev det p.g.a. det stora intresset ransonering, åtminstone på mitt bibliotek. Man fick helt enkelt bara låna ett visst antal Fem-böcker åt gången.

Jag gillar inte när man ändrar handlingen eller förvanskar namn. Det borde räcka med att modernisera språket. När det gäller det det rasistiska innehåll du antyder så vet jag att man ersatte zigenarna med tyskar i någon upplaga. Var det så mycket bättre?

En annan favorit var Tvillingdetektiverna. I nyare upplagor har man enligt min uppfattning begått ett helgerån genom att t.ex. ersätta Farbror Sven (Jerring) med Mr Buster. Hade det inte varit bättre att förklara för dagens barn vad Barnens Brevlåda och Farbror Sven var för något i stället?

Av: Mats Werner

Mats Werner — Thu, 06 Aug 2009 04:54:36 +0000

Nu lämnar vi ämnet men jag vårdar ömt de kompletta förstautgåvorna av serieböckerna också. Mina barn blev aldrig bitna av Mumin men mina barnbarn vallfärdar till Nådendal….

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Wed, 05 Aug 2009 20:23:31 +0000

Till Mats Werner: Det var upplagorna med pärmar i olika färger som också jag ursprungligen läste.

Min första Mumin-bok läste jag en jul då familjen var på besök hos en ingermanländsk familj som bodde nära vårt Juniskär utanför Sundsvall. Dottern i familjen, Tamara, hade en muminbok i sitt rum, och jag struntade helt i umgänget och läste i stället ut boken där inne.

Av: Mats Werner

Mats Werner — Wed, 05 Aug 2009 20:15:37 +0000

För min egen del var Enid Blytons Mysterieböcker med Fatty och hunden Skotty vad som gällde innan Pappas och brorsans gamla pappbundna David Humes böcker om detektiven Mick Cardby (numer på deckarbiblioteket i Eskilstuna) tog över. Fem-böckerna hann jag aldrig riktigt med. Mysterieböckerna (som jag för övrigt fortfarande hoppas finna i någon gammal boklåda på loftet) var bundna på ett helt eget sätt med kartongomslag som alla bar samma design men med olika färger för var bok.
Men för att balansera var jag samtidigt en vaken Muminläsare!

Av: Britta Sethson

Britta Sethson — Wed, 05 Aug 2009 17:10:33 +0000

man vet aldrig
men klart är att utan fem böckerna hade hon inte lärt sig läsa med sån fart

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Wed, 05 Aug 2009 16:25:15 +0000

Till Britta Sethson: Är du säker på att det var boken du somnade av?

När våra barn var i den där åldern, då man skulle läsa för dem innan de somnade, turades Birgitta och jag om att läsa för dem, även om det var efter en hård arbetsdag. Vid ett av de här tillfällena somnade Birgitta gång på gång under läsningen, men så plötsligt halvreste hon sig ur sömnen och sa med talarrörst:
– Kamrater, mötesdeltagare!