Kommentarer till Tidig svensk jazz

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Thu, 06 Aug 2009 10:38:16 +0000

Till Anders Widfeldt: Jag håller helt med dig. Svensk jazz har ju också haft ett så gott rykte utomlands, att många av de främsta amerikanska jazzmuikerna kom hit och inte bara spelade utan också spelade in skivor tillsammans med svenska musiker.

Liksom du skulle jag gärna se en fortsättning. Men nu är ju hela Caprice hotat, av det nuvarande moderatledda kulturdepartementet.

Av: Anders Widfeldt

Anders Widfeldt — Thu, 06 Aug 2009 10:33:35 +0000

Hela denna CD-serie har varit en stor glädjekälla, och det är faktiskt synd att den inte sträcker sig längre än till 60-talets slut. Varje volym har innehållit flera glada överraskningar, tidigare helt okända låtar som blivit mina privata ’hits’. Blandningen mellan de berömda namnen (Nisse Lind, Alice Babs, Lars Gullin, Jan Johansson etc) och mer bortglömda, eller helt okända, artister är väl gjord. Det har varit mycket roligt att göra nya bekantskaper, som Zilas Görling, Folke Eriksberg, Reinhold Svensson för att nämna några. Det kanske låter lite patetiskt, men jag tycker faktiskt att svensk jazz är något att vara stolt över — även idag. Viktoria Tolstoy, Bobo Stenson, Peter Asplund, Jonas Kullhammar, Ulf Wakenius, Rigmor Gustafsson…

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Wed, 05 Aug 2009 15:19:35 +0000

Till Mats Werner: Även här i Sverige skulle ju den synkoperad musiken vara funktionell, gå att dansa efter i till exempel efterkrigstidens folkparker. Jazzmusikerna själva har väl nästan alltid velat mer. Men från den här mycket tidiga epoken tycks inga exempel på detta finnas bevarade – kanske trodde ingen som producerade skivor på den tiden att något annat än dansmusik skulle gå att sälja här i Sverige.

Av: Mats Werner

Mats Werner — Wed, 05 Aug 2009 14:48:26 +0000

Jazzen var i hög grad dansmusik i sin ungdom. Ända in på 50-talet då min bror Lasse engagerades med sin orkester för en åttamånadersturné genom Tyskland, så var det ”dansmusik” som skulle spelas. Det stipulerades t.o.m. i kontrakten. Den brittiske trumpetaren och kompositören Stu Hamer som ingick i orkestern svarade mig på frågan: ”Gjorde ni det då?” med :”F-ck you. Of course not. We played what we wanted and your brother always threatened any club-owner that wanted to pursue this, with his father (som var advokat) so nothing ever came out of it. We just played on!”