Bra att du hjälper till att bevara vårt kulturarv!

Bidrar med en liten anektdot om Curt Hson. Den handlar om när hson köpte två pudlar för 120000 kr.

Hälsningar
Gotiska Klubben

När det gäller levande människors reaktion, när de förekommer i serier, tror jag knappast att Magnus ens kom på tanken, att jag skulle reagera negativt; vi kände ju varann en smula och, framför allt, hade han ju läst, vad jag hade skrivit om serier. Jag tyckte mycket riktigt, att det bara var kul.

Jag var och är en hängiven vän av Olof Palme, men hans reaktion på hur han framställdes i Jan Lööfs ”Ville” förstod jag aldrig. Det jag förmodade – men jag har aldrig frågat honom – var att han kanske inte var så hemma på serier: deras formspråk och annat sådant.

Själv har jag alltid gillat Jan Lööf, och det var alltså ingen slump, att jag publicerade ”Felix” i Aktuellt i politiken. Serierna var annars tänkta för lite olika åldersgrupper. ”Lille Rikard och hans katt” tilltalade sålunda något yngre läsare än ”Felix”.

”Mafalda” är – trots att den har barn som agerande – en serie för en betydligt mer vuxen publik; det är en samhällskommenterande, ofta rent av politisk serie. Så vitt jag förstår, var jag först i Sverige med att publicera ”Mafalda”. Den fanns då inte ens översatt till svenska. Vi fick den till att börja med med engelsk text – jag och en arbetskamrat, som då var gift med en amerikan, Inga-Lena Nau (flicknamn Wallin), översatte den själva till svenska. Under en period kom stipparna på spanska, som jag själv inte talar. Jag använde mig då av en spansktalande tjej på partiexpeditionen för råöversättningar – hon förstod sig inte på serier och inte heller på det roliga i ”Mafalda” – så jag bearbetade hennes översättningar och satte stuns på det som kom att stå i pratbubblorna.

I båda fallen gjordes textningen av Franz Daiss, ansvarig för vår layout på Tiden-Barnängen.

För övrigt har Aktuellt i politiken alltid funnits i min familj (min mor prenumererar stadigt vid 87 års ålder) och jag kommer mycket väl ihåg Essbjörn, Mafalda, Felix och Lille Rickard och hans katt. Mafalda gick för det mesta över huvudet på mig, men Felix tyckte jag om.

Bakgrunden till att jag dök upp som seriefigur (först i Aftonbladet söndagar, sen i ett par album) var att en grupp inom KSF Stockholm, som Magnus var medlem av, angrep mig och min tidning för att vi försvarade, skrev om och publicerade även populärkultur. Att Magnus gjorde mig till seriehjälte var en solidaritetshandling. Dessutom kom det här som en total överraskning även för mig: Jag hade som vanligt köpt Aftonbladet för att läsa den på bussen från Öregrund till Uppsala, och när jag kommer till Ratte – vem ser jag där, om inte mig själv!

Jag tänker skriva lite utförligare om det här, men jag måste göra det i Uppsala, där jag har all dokumentation – jag är i Öregrund just nu. Det här är faktiskt en bit svensk seriehistoria.

Sen har du alldeles rätt i att Curt Hson under många år tryckte sina pornografiska tidskrifter på Västgöta-Demokratens civiltryckeri, Sjuhäradsbygdens tryckeri.

Jag kom själv en gång, när jag under tidigt 1960-tal var redaktör för socialdemokratiska studentförbundets Libertas, i kontakt med den här verksamheten. Jag var för ovanlighetens skull själv på tryckeriet i Borås – och fann mig plötsligt formligen vadande i bilder av mer eller mindre uppfläkta damer. Den faktor, som skötte tryckningen av lilla Libertas, satt samtidigt i telefon med redaktionen för Piff eller vad det var, och jag hörde honom ställa frågor om diverse intima detaljer på bilderna – han behövde identifiera dem för att få rätt bild på rätt plats i tidningen!

Sextiotalet var ju en porrliberal tid – det fanns en äldre moralism med mycket unket hysch-hysch att vädra ut. Men så småningom slog opinionen om: allt fler insåg till exempelvis att porrindustrin kryllade av offer. Till de socialdemokratiska partikongresserna kom det motioner om att partiet borde medverka till att få bort Hsons porrtyckning från Sjuhäradsbygdens tryckeri – som för övrigt också alltid tryckte hela det socialdemokratiska kongresstrycket plus mycket annat åt partiet.

Det fördes samtal; Sjuhäradsbygdens tryckeri ville inte gärna bli av med en lönsam kund – som bekant var ju Västgöta-Demokratens upplaga liten och dess ekonomi svag. Men till slut lyckades det ändå att få Hson därifrån.

Hur Curt Hson hade hamnat just där har jag inte närmare forskat i. Men kanske hade det faktiskt något att göra med att han i ännu yngre år än dem jag beskriver hade startat sin journalistiska bana på Norrländska Socialdemokraten. Att jag anar ett sånt samband har också att göra med att sportmedarbetaren i Alla Tiders Seriejournal Per-Arne Säwén var sporttecknare i Morgon-Tidningen.