Anledningen var att det exempel du använder för att socialdemokraterna från början inspirerats av socialliberalismen/liberalismen handlat just om synen på demokratiska fri- och rättigheter, snarare än något annat. Att det fanns frågor som förenade liberaler och socialdemokrater för 100 år sedan kan man om man vill kalla för att det fanns liberala idéer inom socialdemokratin om man vill, men jag ser inte hur det påverkar friskolediskussionen, för här handlar det uppenbarligen om en mer sentida förskjutning av socialdemokratiska ståndpunkter.

Att kalla Hjalmar Branting för socialliberal på grund av samarbete med liberalerna är väl som att kalla Alf Svensson för centerpartist eller Bengt Westerberg för kristdemokrat.

Jag håller med om att välfärdsstaten och samhällsbygget nått oerhört långt, men ser inte att detta nödvändigtvis leder oss till att ta utgångspunkt i individuella aspekter. Därmed inte sagt att individens frihet är viktig, men det finns fortfarande gemensamma intressen för vänstern att försvara och ytterligare makt att erövra. På senare år har vi snarare sett en utveckling som gått bakåt, orättvisorna har ökat och det gemensamma inflytandet över ekonomin har minskat.

Slutligen ser jag inte att valfrihet nödvändigtvis behöver betyda val av utförare, som det gör i borgerlig retorik. Den borgerliga valfriheten handlar i grunden om konkurrensperspektiv. Jag tycker en intressant diskussion snarare är hur vi kan få ett mångfald av pedagogiska metoder, utbildningar och utbildning som är bättre anpassad för individen utan att förlora jämlikheten på vägen.

Nej jag håller helt med. Det är inte tal om något behov av utrensning här. Det gäller bara att vässa argumenten i diskussioner och vara påläst och påtala skillnaden i politik. Och förklara varför det är en skillnad och att det faktiskt ska vara skillnad. Annars blir det ju som en del säger. Det är ingen skillnad på partierna i Sverige … bara lite olika bidragsnivåer.

Och då blir politiskt engagemang ointressant.

Personligen tror jag att ett av problemen är att vi aldrig i rörelsen har bemödat oss om att definiera vad vi menar med frihet.

Bengt Nerman säger:

”Att vara fri är att äga sig själv, så att jag kan säga: Nu är det jag som väljer, nu är det jag som handlar, detta är min handling och mitt val.”

I ett socialdemokratiskt samhälle försöker vi göra detta möjligt för så många som möjligt.

I ett marknadsliberalt samhälle blir detta omöjligt om du inte har pengar.

Socialliberalismen förefaller i det närmaste död. I alla fall i vårt land och jag håller med dig Enn. Om de vill ha något inflytande i politiken kan de starta ett eget parti och inte gå in i vårt parti för att stöpa om. Ungefär som de enteristiska trotskiskterna som härjade rätt ordentligt här i Umeå för en del år sen.

Vi får aldrig tappa iden om en demokratisk socialism.

Inom dagens vänsterparti finns det visserligen kvar ett antal nostalgiker, som verbalt knyter an till det kommunistiska arvet, men partiet är i dag att betrakta som ett vänstersocialistiskt parti.

Det estniska socialdemokratiska partiet har jag själv varit med om att återuppbygga – jag var ett slags ständigt resande ambassadör i Estland (och även Lettland och Litauen) för de svenska socialdemokraterna under frigörelse- och återuppbyggnadsåren.

Socialliberalismen som idé handlar om rättviseperspektivet i första hand, att de som sedan bekänner sig till socialliberalismen också har idéer om marknad och ekonomi innebär inte att det är vad den socialliberala tankeströmningen nödvändigtvis har fokus på.

Jag konstaterade för övrigt just att debatten handlade om synen på det offentliga och särskilde det från frågan om demokratisk fri- och rättigheter. Att vi alls kom in på det berodde på det frenetiska förnekandet av liberala tankeströmningar inom socialdemokratin.

Även jag är glad över att det finns sossar som Enn även om jag tror att en del av de lösningar som han föreslår inte fungerar eftersom världen ser helt annorlunda ut än när han utformade partiprogrammen. En orsak till att världen ser annorlunda ut är inte minst det faktum att socialdemokratisk politik på väldigt många nivåer nått mål långt längre än vi kanske själva trott varit möjliga. Individens har möjlighet att nå sina drömmar långt längre än samhällsplanerarna nog trodde var möjligt och det har blivit möjligt genom välfärdssamhället och samhällsbygget.