Jag är ju för egen del uppvuxen under en tid, då man tillhöll åtminstone oss som var i skolåldern att inte svära, men jag tror nog att du har rätt i att svärandet har ökat i omfattning; dessutom har det gått ner i åldrarna. Själv svär jag inte heller numera stup i kvarten, men visst använder jag svordomar till exempel för att uttrycka djupt känd ilska, det senare – om än ännu mer sparsamt – ibland också i text. Det finns ju i mitt fall heller inga religiösa skäl för att låta bli.

Svaret på dina avslutande frågor är nog att både bruket av svordomar har avdramatiserats och att detta också sätter sina spår i public service.

Vad tycker du förresten om Anna Ternheims flitiga användning av svordomar? Skulle vara roligt att höra hur du som har en tydlig språkvårdande ådra ser på det faktum att svordomar blivit rätt allmänt förekommande i public service.

Har bruket av svordomar förändrats eller har public service ändrat attityd?

Roligt förresten att få en kommentar från dig igen.

För övrigt anser jag att det är ett språkligt fattigdomsbevis att i tid och otid stoppa in eder och åkallan av mörka krafter i en muntlig (eller skriftlig, för den delen) framställan. En svordom ska, rätt använd, förstärka innehållet i en text. Annars blir det bara torftigt och tjatigt, som i det här fallet.