Att bedriva en valrörelse är som att befinna sig i ett krigstillstånd. Man måste ha koll på fienden, de kan slå i från flanken eller göra en gryningsräd. Partiet måste utgå ifrån att man ständigt är övervakad av fienden, för att citera Sten Andersson fritt ur minnet.

Vilken metod från kriget tillämpade moderaterna?

Hälsningar

Rustan Rydman (s)
Stockholm

KNÄCKA ARBETARRÖRELSEN I FYRA LED
Klasskrig under vit flagg

Reinfeldt må vara en hyvens kille men under ytan är han en högerman. Han må gilla sjukvård och dagis, men facket och sossarna hatar han. Nu väntar fyra år med måttliga förändringar utom på ett område. I arbetet på att knäcka ryggraden på världens starkaste arbetarrörelse kan ingen tid sparas. Därför precisionsbombas nu arbetarrörelsens ekonomiska bas. Facket knäcks med femdubbling av a-kasseavgiften och fördyrat fackligt medlemskap. Socialdemokratiska partiet knäcks genom att släppa spelmarknaden lös som idag gör att s lever gott på A-lotterierna, liksom de flesta folkrörelserna. ABF och folkbildningen nöts ned med nedskurna stats- och kommunbidrag. Till sist avskaffar man presstödet och de sista s-tidningarna kvävs. Högeralliansen rustar för klasskrig men under vit flagg.

Men djupet finns naturligtvis främst i det återkommande samtalet. Faran där är å andra sidan grupptänkandet, inskränktheten, som totalt kan döda djupet.

Utan det återkommande samtalet tror jag emellertid inte vi kan komma till rätta med beundran och det därmed sammanlänkade feltänkandet.

Jag tänker mig att det är en blandning som behövs. Återkommande möten + överraskande möten. Båda behöver organiseras.

Men det har du kanske mer erfarenhet av?

Den allra första åtgärden måste därför vara att bli fler, långt fler. Och det är i sin tur bara möjligt, om partiet låter sig bäras av klassiska arbetarrörelsevärderingar som jämlikhet och solidaritet.

Men först och främst gäller det själ och hjärta. Vi har mycket mindre anledning att arbeta om vi inte kan få med oss dem som mest behöver stöd.

Att bygga upp något som långsiktigt tar med ”svaga” grupper det tycker jag är en mycket spännande och angelägen uppgift. ”Alla ska med” borde naturligtvis ha inneburit det.

Men hur gör man? Vilken form av engagemang är lämplig. Jag har sedan jag hörde idén för flera år sedan ofta drömt om ”samtalstorg” där man utbyter idéer mer informellt. Jag har förståss ingen aning om hur sådana egentligen ser ut, men de förefaller mig lika viktiga som de tidningar vi numera inte har i arbetarrörelsen. Även om vi får tidningar igen (vilket verkar svårt när vi gett bort dem) så är de så stora idag pga den tekniska utvecklingen så jag tror att de har svårt att vara bärare av den mellanmänskliga diskussionen. Och den är väldigt viktig.

Ett grundproblem i det samhälle vi lever i är att de som är utanför också befinner sig utanför arbetarrörelsen. De som finns kvar i den krympande arbetarrörelsen talar med varandra men inte med den armé, som på grund av arbetslöshet, brist på utbildning, brist på språk eller vad det kan vara har hamnat utanför.

Den här bristen på kommunikation och möjlighet till ömsesidig påverkan leder också alltför ofta till att de som har hamnat i ett hopplöst utanförskap alltför lätt kan komma att fångas av enkla men lockande budskap från det ena året Ny Demokrati, det andra året De nya moderaterna. En stor del av de utanförställda svenskarna tycks i år också ha lagt sin röst på Sverigedemokraterna.

Till viss del har vi det säkert, men jag tycker jag har hört berättelser som inte har någon motsvarighet i det valbudskap jag har sett. En del av dem kommer nog inte fram offentligt av olika orsaker, kanske t o m på grund av hur reglerna ser ut. Då måste vi söka. Det är något djupt demokratiskt i det också, menar jag, att försöka göra detta. Många av de som är utanför kanske inte förmår göra sig hörda i det informationsflod som vi sköljs över av. Deras berättelser måste nog fångas och förstärkas i våra diskussioner, i den medkänsla vi kan ha.