Jag är själv, som du nog har märkt vid det här laget, en självtänkande, ibland på gränsen till självsvåldig människa. Det bidrog säkert till att han, på den tiden jag var chefstjänsteman på partiexpeditionen, gärna lyssnade på mig, men det fanns uppenbarligen gränser: När han själv hade kommit fram till att Sverige borde (möjligen måste) gå med i EMU medan jag själv stod fast vid den ståndpunkt också han tidigare föreföll ha delat, blev jag under en period persona non grata. Och det tog ganska lång tid innan vi åter kunde prata hjärtligt med varann.

Har för mig att det ändå var så att Pagrotsky spelade en tillräckligt framträdande roll för att Göran Persson skulle antyda en viss irritation.

Några låg därför relativt lågt, men det fanns de – bland dem Pagrotsky – som aktivt kampanjade för nej-sidan.

Det var särskilt i ett nyhetsinslag jag tänkte på hur betingat Kindberg Batra svarade på en fråga som inte ställts. Han som svarade yxskaft trodde åtminstone att han svarade på frågan. Jag väntar på att höra Anders Holmberg intervjua henne. (Han var inte nådig mot Mehmet Kaplan, som skulle förklara varför han stod fast vid en prognos på 220 000 lägenheter när Boverket var uppe i 500 000.)

Anders Ygeman är något av favorit hos mig som hos många. (F ö har du en närstående som bemödade sig att vara rak i svaren som ledamot och minister.)

Jag har förvisso politiskt betingade aversioner mot henne, men just det här har mer att göra med att jag också är gammal journalist, det vill säga iakttagare, kanske också med att jag har läst böcker om retorik.

När det gäller Anna Kindberg Batra besväras också jag av valtalet som kommer efter snart sagt varje fråga och utan naturlig koppling till frågan.

Men också i Expressens läsarundersökning fick hon bottenbetyg – folk är sorgligt påverkade av mediauppiskade stämningar. Själv tyckte jag alltså, utan att själv vara miljöpartist, att hon gjorde en bra debut i ett sammanhang, där hon var novis.