Den ursprungliga partikartan är fördelad från höger till vänster på ungefär det sätt vi är vana från Sverige och övriga Norden – jag har i början av min text angett hemhörighet – och speglar i grunden befolkningens socioekonomiska intressen: Självständighetspartiet är kapitalets parti, Framstegspartiet böndernas och så vidare. Efterträdaren till de gamla kommunistpartiet kallar sig numera Vänsterpartiet – de gröna, vilket senare förstås markerar att de vill ha också den roll som till exempel det svenska Miljöpartiet har.

Som en följd av den ekonomiska kris Ísland råkade ut för bland annat till följd av spekulation från de ekonomiskt besuttnas sida röstade islänningarna först fram en regering, bestående av de båda vänsterpartierna, men när den inte snabbt nog fick ordning på landets ekonomi, förlorade dessa kraftigt i popularitet, och vänsterregeringen fick lov att avgå.

Det är i spåren av det här den isländska partistrukturen har förändrats – bland annat har landet fått två nya partier.

Det ena, Ljus framtid, har – som jag skriver – inte riktigt lyckats, kanske för att partiet från början i sin ledning hade politiker, som kom från både högern och från vänstern.

Det andra, Piratpartiet, ser jag som ett klassiskt populistparti, ett som utan ekonomiska hämningar lovar allt åt alla.

Något som skiljer Ísland från övriga Norden är att dess avlägsna läge ute i Atlanten gör, att antalet invandrare/flyktingar är relativt litet, så det är inte den frågan som förklarar Piratpartiets tillväxt.