Kommentarer till Tio år med Regina

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Tue, 17 Feb 2015 14:50:32 +0000

Till Per Lundberg: Tack! Vi fick inget skriftligt program, och jag hörde säkert hans namn nämnas, men man sitter ju inte och antecknar sånt i salongens mörker.

Av: Per Lundberg

Per Lundberg — Tue, 17 Feb 2015 13:10:08 +0000

Hej Enn! Den rolige engelsmannen heter Al Pitcher.
http://www.alpitcher.com/

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Tue, 10 Feb 2015 16:07:19 +0000

Till Magnus Andersson: Ja, det där var till och med före min tid.

Av: Magnus Andersson

Magnus Andersson — Tue, 10 Feb 2015 15:08:07 +0000

Och när den nybyggda biografen öppnade 1925, hette den förstås Regina. Men tydligen bytte den namn till Skandia redan efter 1½ år.

Av: Olof Öberg

Olof Öberg — Tue, 10 Feb 2015 10:33:44 +0000

Framför allt Röda Kvarn, Camera, Grand och Slotts såg jag en hel del film på i mitten av 1970-talet, mest matinéer. Nån gång blev det Sandrew eller Fågel Blå också.
—
Var faktiskt på Regina för ett par veckor sen, såg och lyssnade på Lise&Gertrud. Makalöst svängigt cellospel. Fast hade gärna avstått från de utdragna mellansnacken till förmån för mer musik.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Tue, 10 Feb 2015 07:59:37 +0000

Till Olof Öberg: Biografstrukturen hör till det som mest har ändrats i Uppsalas kulturliv. Min egen utgångspunkt är där förstås de biografer som fanns när jag kom till stan hösten 1959 och åren därefter.

SF hade två av biograferna på Trädgårdsgatan, utöver den redan nämnda Skandia också Röda Kvarn ett snäpp längre ner åt svandammshållet. Röda Kvarn finns i dag kvar men som en del av SFs stora biokomplex med ingång från Fyriså-hållet.

Snett över gatan från Skandia sett fanns och finns Grand, men i dag är det ju inte längre någon biograf.

Bevarad, fast inte heller primärt som kommersiell biograf, är även den på Nedre Slottsgatan belägna Slottsbiografen. Slotts och den numera försvunna både större och modernare Fågel Blå var på den tiden delar av Folkets Hus-rörelsens biografkedja.

Och så fanns det en biograf med namnet Saga på Svartbäcksgatan, ungefär där bron över till Luthagen börjar eller slutar, beroende på hur man ser det.

En klenod var redan på den tiden lilla Fyris uppe vid universitetet. Där visades inte minst sommartid repriser av filmklassiker. Fyrisbiografen har ju senare fått fler fast små salonger och har fått en ny ägare i Folkets Bio, men på den tiden drevs den av en filmentusiastisk familj.

Av: Olof Öberg

Olof Öberg — Tue, 10 Feb 2015 06:54:47 +0000

Min första tanke när jag läste detta var ”’Skandia’, nog var det väl Camera som låg där?”. En snabb googling visade dock att det är en generationsfråga, eftersom bion bytte namn från Skandia till Camera 1972. Även i mitten av 1970-talet var det här stans biogata.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Mon, 09 Feb 2015 21:01:39 +0000

Till Urban Sjölander: Själv träffade jag Lasse på tillställningar av typen landshövdingens trettonhelgsmottagning på Uppsala slott, och vi brukade då alltid prata med varann. Som jag upplevde det, kom vi bra överens.

Av: Urban Sjölander

Urban Sjölander — Mon, 09 Feb 2015 20:45:37 +0000

Ja, Jacke som vi känner till och Nicke,hans far som vissa av oss även haft som lärare, känner vi till och Lasse som många av oss kände.
Vissa till namnet , viss till personen och vissa till båda.
Personligen båda.
Många luncher med Lasse kommer man ihåg, inte för att det var Lasse utan för den allvarlige och ibland lite kufiske, introverte, tänkande, sökande och underfundige Lasse som fick vara sig själv bland oss som lunchade tillsammans på Kungsgrillen. Ofta dagligen men oftast många dagar i veckan iallafall.
Lasse var verkligen Mr Jekyll och Mr Hyde med sitt sökande och delande av sitt intellekt.
Ett lysande intellekt som tyvärr doldes av hans tidiga berömdhet som lustigkurre och rolighetsminister.
Men var Lasse rolig?
Jovisst, men under allt det roliga som clownen gör finns den sorg som clownen döljer och använder som spegel i sin sceniska konst.
Lasse älskade att stå på scen och han kunde det med bravur. Han visste var hans publik fanns och vad den förväntade sig och han gjorde nog sällan sin publik missnöjd med sin gestalt.
Att hans liv skulle ändas på scen var nog mer än en scenkonstnär egentligen önskar sig…….men.
Gonatt.