En liten andel väljare, som troligen tvekat att rösta på Frp i senaste valet, tog detta steg nu. Att H backade så kraftigt, kan förklaras som en protest från gamla H-väljare mot regeringssamarbetet med Frp. Dessa har skrämts av risken för den polarisering mellan invandrare och den norska ursprungsbefolkningen, som islamister och högerextremister i skön förening försöker driva fram. De har förstått skillnaden mellan islam och (extrem) islamism. De vill ha ”gammal hederlig” högerpolitik.

Att Ap har rasat med nästan 8 procentenheter från dagarna före till dagarna efter attacken är kanske inte så märkligt, som man kan tro. Ap har ju inte legat stabilt på 47,6 procentenheter under någon längre tid, utan detta var toppen på en kontinuerlig ökning under en längre tid. Och de sist vunna, kan ju vara de mest osäkra. Men dessa gick alltså inte till Höyre, som de förmodligen hade gjort, om inte H hade samarbetat med Frp i regeringsställning, utan till mittenpartierna.

Vad som nu återstår att se är om Ap återtar vad man nu har förlorat i nästa undersökning. 39,8 var inget medeltal under mätperioden, utan lägstanoteringen under mätperioden. Medeltalet för mätperioden, 42,8, överensstämmer väl med tidigare mätningar under senare tid, då Ap också nått över 40 %.

Frågan är vilka lärdomar av detta som vi kan dra för Sveriges del. Efterssom en del röster läggs på partier utanför riksdagen, behövs inte 50 % av rösterna för en majoritet i riskdagen, utan det brukar räcka med 48 á 49 %. Om inte Löfvén hade gjort dumheten att ett halvår före det svenska riksdagsvalet utpeka Mp som en ”naturlig regeringspartner” hade vi idag troligen haft en socialdemokratisk enpartiregering, med stöd av V.

En anna lärdom är att Ap aldrig har förnekat att man är ett arbetarparti. I Sverige verkar S med en lättnadens suck att bli av med arbetarparti-belastningen ha skänkt bort halva partinament till M. Att M inte är något arbetarparti torde de tidigare S-väljare, som röstade på M, ha genomskådat 2010. Men väljarstödet för S rasade med början av oktober 2008, då Mona Sahlin lovade bort ministerposter till Mp.

Nedgången för S under 2008 visar att Mp och V (som blivande regeringspartier) var lika stora sänken för S. I stället för att återvända till S, röstade en stor del av de tidigare S-väljare, som röstade på M 2006, fortsatte de till SD 2010. För många SD-väljare är en röst på SD framför allt en protesthandling, och då inte minst en protest mot eftergifterna till Mp.

Väljarna märker när ett parti inte tror på sig självt. Socialdemokraternas misstag alltsedan 2008 är att man inte har försökt vinna val, utan har försökt vinna ”spelet” i riksdagen genom att bygga modeller till allianser med andra partier. Väljarna blev bara förvirrade, när Löfvén förs säger att valresultatet ska avgöra eventuella alliansbildningar och sedan säger att Mp är en ”naturlig” samarbetspartner, men likväl inte presenterar ett gemensamt regeringsprogram med Mp. Där tog den borgerliga alliansen en poäng.

I stället borde ha från början ha sagt att en socialdemokratisk enpartiregering skulle vara huvudstrategin, och allt annat reservstrategi. När han i det längsta vägrade ge besked hur han såg på regeringsfrågan, avvkatade väljarna med att bestämma sig, och väljarstödet för S låg kvar på en låg nivå. Pessimismen tog överhanden, och man försökte vara ”realistisk” genom att inte sätta målet högt. Denna pessism pressade ner valresultatet.

Det finns mycket att lära av Norge. T.o.m. när man drabbas av en svår motgång ligger Ap betydligt högre än S.