Engelska Wikipedia har en intressant artikel om samarbetet.
 
Och Per Myrsten i Uppsala har sammanställt en fullständig lista över huvudupphovsmannen till varje Beatles-låt.
Genom att studera hans statistik för varje LP kan man möjligen ana hur dominansen i gruppen gradvis övergick från Lennon – odisputerad ledare under de första åren – till McCartney omkring 1966: På A Hard Day’s Night 1964 har Lennon skrivit 10 låtar, McCartney 3. På Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band 1967 har McCartney skrivit 8 låtar, Lennon 3.

Som ”meta-låt” är ”Back in the U.S.S.R.” är intressant på flera sätt. Paul McCartney skrev den när han var på meditationsläger i norra Indien våren 1968 tillsammans med bland andra Mike Love i The Beach Boys – och både Beatles’ stämsång i Beach-Boys-stil och texten alluderar på Brian Wilsons och Mike Loves ”California Girls”, fastän förlagd till Sovjetunionen; i stället för flickor från olika delar av USA sjunger McCartney om flickor från Ukraina, Moskva och Georgien. Ytterligare en referens till amerikansk populärmusik – och Sovjet – är förstås den ordlekande anspelningen på Hoagy Carmichaels och Stuart Gorrells ”Georgia on My Mind”.
(Lika kuriöst som kusligt är att ”Back in the U.S.S.R.” är inspelad den 22 augusti 1968, dagen efter Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien.)
 
Särskilt om man lyssnar på Beatles’ ursprungliga monomixning av ”Back in the U.S.S.R.”, gjord genast efter inspelningen, hör man att den är en låt som till stor del drivs framåt av McCartneys rockpiano – ”Back in the U.S.S.R.” är allt musikaliskt lika mycket inspirerad av Little Richard eller Jerry Lee Lewis som av Chuck Berrys ”Back in the U.S.A.”. (På den sedan länge mera kända stereomixningen, som är gjord nästan två månader senare, har pianot förpassats till en betydligt mindre framträdande plats i ljudbilden. Jag misstänker att du inte har monoversionen av skivan, men jag vet att Matti har den!)
 
Sammantaget är alltså ”Back in the U.S.S.R.” späckad med, eller helt uppbyggd kring, referenser till klassisk amerikansk rock och pop, och passar därmed väl för att inleda en LP där Beatles’ stilpalett på ett ibland nästan halsbrytande vis speglar en stor del av den västerländska populärmusikens genrer under det föregående halvseklet.

Men som skapare av populärmusik, framför allt tidig rock n’ roll, är han en person som det är svårt att komma förbi. Och det är ju hans musikskapande vi här ska ta ställning till.