Jag gjorde själv såna insatser utan att ha egna ambitioner att få en personlig politisk roll i mitt gamla hemland, Estland. Andra, men numerärt faktiskt ganska få, återvände till sitt eller familjens gamla hemland och gjorde också en politisk insats. Toomas Hendrik Ilves, född i Sverige och med utbildning i USA, är ett exempel: Han blev socialdemokratisk partiledare och sedan Estlands president.

Ett av skälen till det här är förstås att de som växte upp under sovjettiden inte hade några erfarenheter av demokratiska politiska partier, valarbete och annat sådant. Jag var vid ett tillfälle inbjuden av det återbildade socialdemokratiska partiet i Estland att leda en veckoslutskurs om hur man genomför valarbete. Jag berättade om kampanjer och hade också med mig mängder av valmaterial från Sverige som åskådningsexempel vars funktion jag förklarade.

Då hände en som jag tyckte helt underbar sak. De estniska socialdemokraterna hade också inbjudit representanter för ett antal andra i vid mening mittenorienterade partier, partier som både var konkurrenter och tänkbara samarbetspartners i kommande koalitionsregeringar. ”De måste ju också få lära sig hur demokratiska valrörelser går till”, förklarade en av mina egna meningsfränder.

På det hela taget gick det raskt för de baltiska partierna att lära sig det här som vi tar för givet men som då var nytt och oprövat för dem, och det växte också snart fram en kader av demokratiska partiaktivister som inte hade exilbakgrund.

Att en del exilbalter som var företagare här i Sverige också startade företag i sina gamla hemländer var på samma sätt ganska naturligt, men också företagarklassen i till exempel mitt gamla hemland Estland består i dag till allra största delen av yngre estlandsfödda.