Ett nytt politiskt fenomen i de nordiska länderna är uppkomsten av populistiska, i olika grad högervridna partier. I Danmark finns Dansk Folkeparti, som i opinionsmätningarna pendlar mellan att vara Danmarks tredje och allra största parti. I Norge finns Fremskrittspartiet, som är unikt i sammanhanget genom att det har fått bilda regering tillsammans med ett normalt högerparti. En intressant effekt av inträdet i regeringen är att partiet har tappat opinionsstöd – här ser vi lite av samma fenomen som i fråga om vänsterpartier som tar regeringsansvar. I Finland finns Perussuomalaiset, Sannfinländarna, som i opinionsmätningarna är större än Socialdemokraterna. Och i Sverige finns som bekant Sverigedemokraterna, det parti av de nämnda som har mest nassebakgrund.

Det man kan se ganska tydligt i de här fyra nordiska länderna är att också arbetarväljare, traditionellt och klassmässigt socialdemokrater, lockas till de här partierna. Det finns bland de arbetarväljare jag syftar på i den ekonomiska nedgångstid som råder en mottaglighet för att skylla problemen på invandrare och flyktingar, men det finns även en annan förklaring: De socialdemokratiska partierna med sin valpropaganda riktad till den understundom feta medelklassen känns, jämfört med förr, som svikare.

Jag är själv uppvuxen i och inväxt i en socialdemokrati där det fortfarande var närmast självklart för dem där nere som knöt näven i fickan mot dem där uppe att rösta på Socialdemokraterna.

Men det skulle vara väldigt trevligt med aktuella analyser kring det inhemska skeendet med omvärldsexempel.

Din omvärldsbevakning fyller en medielucka. Inför den nya regeringsbildningen kanske du dyker upp i rutan eller i radio och gör en genomgång av förutsättningarna utifrån dina kunskaper på området?

Fast det händer ju att jag skriver om svensk inrikespolitik också.

Men för att återvända till det jag skriver om – det går att dra en intressant slutsats av vänsterpartiernas deltagande i regeringskoalitioner i våra grannländer. Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) i Finland och Socialistisk Folkeparti i Danmark har båda utträtt ur de koalitionsregeringar som finns där, och Sosialistisk Venstreparti, som ingick i en motsvarande koalition i Norge, en regering som föll efter senaste valet, har kämpat med vikande opinionssiffror, ofta under spärren. Uppenbart har de här partierna svårt att sätta politiska avtryck i ett politiskt samarbete, där huvudkursen utformas av någon annan och där utrymmet för deras hjärtefrågor och infallsvinklar är ganska begränsat.

Jonas Sjöstedt, som inte är någon politisk dumbom, har säkert också sett det här, och det är utan tvekan en bidragande orsak till att han med sådan envishet villkorar Vänsterpartiets deltagande i en koalitionsregering med S och MP med att en ny regering måste byta kurs i fråga om rätten att utföra vård, skola och omsorg. I den här frågan delar jag för övrigt ståndpunkt med Sjöstedt – märk att den här ståndpunkten var socialdemokratins på Palmes och min egen tid; den här hållningen fanns till och med inskriven i partiprogrammen.