Jag hörde ett lärarpar uttrycka sin förtrytelse över att det fanns folk som tjänade pengar på ”våra barn i skolan”. De verkade helt ovetande om att deras elever svarade för hela lärarfamiljens, tre barn, försörjning. De har bara sin lön från en trygg anställning och den är aldrig någon som ”tjänar på”.

När kapitalisten lyfter en uppseendeväckande hög ersättning är det ett utslag av girighet. När socialisten arbetar på samma villkor är det andra som bestämmer ersättningen. Hur kan han vara girig, som inte ens förhandlar om villkoren?

Ersättningarna har passerat en anständighetsgräns.
Underskattat: Ledande uppdragsgivare förser företagsledare med en standard och förmåner som skapar ett beroende. Girigheten har sina sidor, men köpt lojalitet är en företeelse som växer ohämmat skymd bakom slagord – om än berättigade – om direktörernas girighet.

När topparna är framsprungna ur de djupa leden så handlar det inte lika självklart om girighet utan snarare om en ”härtill är jag nödd och tvungen”-situation där det är närmast omöjligt att freda sig mot miljonpåslagen.

Varför det skulle vara lättare för en ”kapitalist” än för en socialist att tacka nej till dopade ersättningar är en intressant fråga.

Det påminner mig om den moraliske Gustav Fridolin som fann riksdagsmännens löner stötande höga och ansåg att man kunde klara sig på hälften (vilket ju naturligtvis är sant). Undrar om han fortfarande är beredd att avstå halva lönen?

Inte minst därför känner jag besvikelse över att han, likt alltför många andra, nu verkar sätta plikten att se om också sitt eget hus så långt fram i prioriteringsordningen.