Jan Scherman berättade hur han nöjt kunde visa föräldrarna toppbetyg i alla skolämnen utom ett. Det är klart han blev fundersam när pappan ifrågasatte vad som hade gått snett. Ett betyg höll ju inte måttet. Jans pappa, en lysande elev, hade underkänts i studentexamen. Senare disputerade han och arbetade framgångsrikt som läkare.

Jan Schermans exempel är långt ifrån ovanligt. Men jag vill inte påstå att en viss folkgrupp ärver sina examina, sina Nobelpris, sina vetenskapliga rön och platsen som förstaviolinist i elitorkestrar världen över.
Jag vill inte heller bortse från det uppenbara.

Grupptänkandet är skrämmande. Det borde inte ens behöva diskuteras om det finns oärliga romer och om de finns ärliga. Naturligtvis finns det människor av alla slag liksom inom alla folkgrupper.

Att fråga om romernas egen skuld till sin utsatthet och problem är som att fråga om de svarta i Sydafrikas skuld till sin svåra situationen. Onekligen är det ju så att det finns en utbredd fattigdom och brottslighet bland svarta sydafrikaner. Detta kan naturligtvis inte tolkas utan kontexten av apartheid. På samma sätt är det med de svenska romerna som utsatts för ofantligt mycket förtryck även i sen tid och många av förbrytelserna mot romer i Sverige och Europa erkändes inte förrän långt in på 1980-talet.

I det här ämnet hade han inte ens ställt den frågan.

Inte skurkstämpel.
Men ej heller godhetsstämpel.
Varje person skall ses som en individ.

Fast sen ska vi ju inte glömma, att framför allt många av de ursprungliga svenska romerna också är integrerade i det svenska samhället.