Nu blev jag på kommenterarhumör, må du tro! ”Rosor, kyssar och döden” var den första Maria Lang-bok jag läste. Jag hittade den i mina föräldrars hylla när jag var tio eller elva år, alltså nån gång i 80-talets början. Jag gillade boken ofantligt, den stämningsfulla herrgårdsmiljön och alla skräckromantiska inslag – spökhistorier, källare, gruvhål och nergrävda skelett. I gengäld begrep jag nog inte mycket av de passioner och potensproblem som var så viktiga för handlingen. Men det kvittade …

Under de följande åren läste jag en hel del av Maria Langs produktion, lade så småningom märke till hur böckerna under hennes senare år obevekligt sjönk i kvalitet, och övergick efterhand till Stieg Trenter och Sjöwall-Wahlöö och anglosaxiska deckare, helst då på originalspråket.

Maria Lang är i mitt tycke en fascinerande skribent på många vis. Hon var en av den svenska pusseldeckarens skapare, hon var under 50- och 60-talen en av landets mest lästa författare och en kändis av rang, hon fick genomgående dåliga omdömen av kritikerna, och hon tycks ha glömts bort mycket snabbt efter sin död 1990.

Men trots att kritiken i många fall var och är helt befogad, förtjänar hon också en del beröm. Hon var den förste ”riktige” deckarförfattare jag läste, den som lotsade in mig i detektivromanens värld. Än idag fungerar hennes böcker ypperligt som underhållning och nostalgitrippar, något som den allmänna retro- och vintagevurmen bidragit till. Nu verkar det som om även kritikerna blivit vänligare stämda – de konstaterar att 60 år gamla böcker inte ska läsas med dagens kritiska blick.

Jag har skrivit lite om Maria Lang i den här tråden på Flashback, och länkat till en rad läsvärda artiklar.

https://www.flashback.org/t2104342

(Förlåt att jag använder pseudonym den här gången!)