Eftersom esterna här i Sverige är den helt dominerande flyktinggruppen från Baltikum, förvånar det mig faktiskt, att du inte har hört talas om de estniska skogsbröderna. En bra skönlitterär skildring finns i Viivi Luiks ”Den sjunde fredsvåren”.

En del ester gav sig tidigt i väg, men den riktigt stora flyktvågen till Sverige kom i slutet av den tyska ockupationen och under den andra ryska ockupationen, alltså 1944-1945.

Om du vill läsa en bra skönlitterär skildring av den här tiden, en skildring som visar hur olika esterna reagerade och varför de gjorde det, rekommenderar jag Sofi Oksanens roman ”När duvorna försvann”. Oksanen skriver i original på finska, men hon har dubbelt påbrå: hennes mor är estniska och hon förstår därför estniska. Du kan kolla min recension av den här boken ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik.

Den ene av dem hörde till de ganska många finlandspojkar som, när tyskarna höll på att ge upp Estland och Röda armén var på väg in i Estland, återvände till Estland med vapen och allt. De här killarna gjorde ett heroiskt försök att själva värna Estland mot den ryska invasionen, men den sovjetiska övermakten var förstås för stor. Min morbror var alltså en av de många ester som föll på den estniska östfronten i detta desperata försök att värna landet.

Min andre morbror, som också hade slagits i den finska armén, hade under vistelsen i Finland träffat en finsk tjej, som han gifte sig med och också hann få två barn med. Genom sin finska anknytning trodde han sig vara säker i Finland, men i fredsslutet tvingade Sovjetunionen på Finland ett avtal enligt vilket alla ester i Finland skulle utlämnas, vilket ledde till att nästan alla estniska flyktingar i Finland – bland annat min familj – fortsatte till Sverige. Så min morbror, som blev kvar i Finland, utlämnades och skildes därmed för alltid från sin finska hustru och deras två barn.

Efter en fånglägervistelse fick han återvända till Estland (men aldrig alltså till familjen i Finland), och i Estland träffade han så småningom en ny kvinna, en estniska, som han ju inte kunde gifta sig med men sammanlevde med och fick två nya barn med.

De här två barnkullarna med samma pappa kände förstås till varandras existens, men så länge Sovjetunionen bestod, kunde de inte träffas. Dock tog de efter Estlands frigörelse kontakt med varann och har träffats.

När det gäller min morbrors finska barn, skickade mina föräldrar, som själva inte hade det så fett, regelbundet paket med kläder och andra förnödenheter till mina kusiner i Finland, och de här båda barnen kom också på sommarlovsvisiter till oss i Juniskär utanför Sundsvall.

Samme morbrors båda estniska barn träffade jag först i samband med vårt allra första besök mot slutet av sovjettiden i Estland, då för övrigt även min gamla mamma var med och för första gången sen flykten tillsammans med oss kunde göra ett besök i vår hemby, Juminda, på den estniska kusten mot Finska viken. Därefter har vi fortsatt att ha kontakt; bland annat har en av de här estniska kusinerna med man och egna barn hälsat på oss här i Sverige.

Jag hade själv två morbröder som tog sig över till Finland och slogs i den finska armén.