När arkitekten Sven Backström (far till fastighetsklipparen Adam Backström, mannen bakom ”lex Backström”) for fram över landet med sina trendskapelser, var byggnaden i sig själva saken, inte stadsmiljön.

I nybyggar-Farsta uppfördes Tempohuset, NK och Domus på mark som saknade miljöbegränsning gentemot omgivande bebyggelse. När Tempo- och Domushusen lanserades över landet gjordes det i en skicklig marknadsföring. Kommuner som villa ”hänga med” lät sig övertygas om att de nya husen var särskilt framtagna för platsen de byggdes på. Farstaexemplet visar att det var platsen som fick rätta sig efter standardhuset. Scheelehuset fick skatta åt förgängelsen som ett led i den lönsamma återritningen av en redan flera gånger såld lösning. Hur detta var möjligt är en gåta för den som inte ser hur det går till idag.

Många kommunföreträdare är övertygade om att de fått de byggnader de själva vill. I alltför många fall infinner sig frågan från vilka och hur den viljan formades.

Men visst skulle vi kunna införa någon form av ultrademokrati på kulturområdet eller ett system där marknaden styrde, det senare kanske då kompletterat med gåvor från tillräckligt rika mecenater.

Ett slags korrigerande demokrati att utöva mot människor som mig finns ju i samband med de allmänna valen. Ett verkligt exempel: Socialdemokraterna (bland dem jag) var den viktigaste kraften för att driva igenom beslutet om Musikens hus. Detta straffades vi för av en del av våra tidigare väljare, som bytte parti och bidrog till att vi förlorade det då aktuella valet.

Kulturpolitik vore över huvud taget inte möjlig, om vi inte värderade somligt högre än annat: Vi måste välja vilken konst kommunen ska köpa in (och vilken den inte ska köpa in). Vi är tvungna att ge stipendier åt vissa författare (och inte andra). Vi kan subventionera musik som få lyssnar på utan att ge offentliga pengar till produktion av svensktoppsmusik (som du vet att jag för den skull inte föraktar).

Som du som regelbunden läsare av min blogg vet, skriver jag inte bara om kulturanknutna ämnen som litteratur, teater, musik och, någon gång, arkitektur utan djärvs också att ha ganska bestämda meningar om värdet av det jag skriver om.

Man kan inte förbjuda människor att ha en bristande förmåga att värdera olika kulturyttringar, men jag tar mig lika fullt rätten att, med ett livslångt förhållande till de här ämnena göra kvalitativa bedömningar. Här har jag mycket lång träning: har i åratal skrivit och publicerat bokrecensioner, och under mina ganska många år i kulturnämnden i Uppsala har jag också kommit att arbeta med arkitektur- och stadsmiljöfrågor: Jag är till exempel en av de ansvariga för valet av arkitekt till och bygget av vårt nuvarande stadsbibliotek – märk där nybyggnadens integration i kvarteret Sandbacken, där vi också lyckades bevara äldre huskroppar och integrera dem med nybyggnaden.

Jag är inte alls konservativ i den meningen, att arkitektur inte skulle få förändras eller förnyas. Sålunda var på sin tid – före min tid i de här frågorna! – det näraliggande Forum-huset (en skapelse av KFs arkitektkontor / Dag Ribbing) en modern skapelse som väl gick in i sin äldre omgivning.

Jag tycker, för att förflytta oss åt Musikens hus-hållet, att Stadshuset i Uppsala, ritat av Erik & Thore Ahlsén, är en mycket vacker byggnad, medan Sivia-komplexet, som ligger mellan det och Musikens hus, är anskrämligt.

Ytterligare en någorlunda modern skapelse är V-dala nation, som ritades av Alvar Aalto.

Men hur fan som helst och hur ful som helst får nybyggnation inte vara.

Du får gärna se mig som estetisk snobb eller besserwisser, men trots att alla är och bör vara jämlika i valbåset, är vi faktiskt inte lika väl skickade att döma om estetiska och kulturella värden.