<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?><rss version="2.0"
	xmlns:content="http://purl.org/rss/1.0/modules/content/"
	xmlns:dc="http://purl.org/dc/elements/1.1/"
	xmlns:atom="http://www.w3.org/2005/Atom"
	xmlns:sy="http://purl.org/rss/1.0/modules/syndication/"
	
	>
<channel>
	<title>Kommentarer till En alldeles underbar film om Monica Zetterlund &#8211; om man ser den som fiktion, inte biografi</title>
	<atom:link href="http://enn.kokk.se/?feed=rss2&#038;p=29386" rel="self" type="application/rss+xml" />
	<link>http://enn.kokk.se/?p=29386</link>
	<description>Enn Kokks blogg</description>
	<lastBuildDate>Mon, 27 Apr 2026 05:00:05 +0000</lastBuildDate>
	<sy:updatePeriod>hourly</sy:updatePeriod>
	<sy:updateFrequency>1</sy:updateFrequency>
	<generator>https://wordpress.org/?v=4.1.42</generator>
	<item>
		<title>Av: Anders Thunberg</title>
		<link>http://enn.kokk.se/?p=29386&#038;cpage=1#comment-345420</link>
		<dc:creator><![CDATA[Anders Thunberg]]></dc:creator>
		<pubDate>Sun, 06 Oct 2013 22:21:45 +0000</pubDate>
		<guid isPermaLink="false">http://enn.kokk.se/?p=29386#comment-345420</guid>
		<description><![CDATA[Tog fel på året 1969 var det jag intervjuade Monica Zetterlund
, AB den 27 juli: &quot;Som artist är man något av en hora när det gäller publicitet - utan den skulle man vara såld. - &quot;Men fy fan vad missförstådd man blir. Veckopressen är naturligtvis värst. Kvällstidningarna är lite bättre. Fast dessa rubriksättare: Jag skulle vilja ställa upp dem på ett led.&quot;]]></description>
		<content:encoded><![CDATA[<p>Tog fel på året 1969 var det jag intervjuade Monica Zetterlund<br />
, AB den 27 juli: &#8221;Som artist är man något av en hora när det gäller publicitet &#8211; utan den skulle man vara såld. &#8211; &#8221;Men fy fan vad missförstådd man blir. Veckopressen är naturligtvis värst. Kvällstidningarna är lite bättre. Fast dessa rubriksättare: Jag skulle vilja ställa upp dem på ett led.&#8221;</p>
]]></content:encoded>
	</item>
	<item>
		<title>Av: Hans G Eriksson</title>
		<link>http://enn.kokk.se/?p=29386&#038;cpage=1#comment-345365</link>
		<dc:creator><![CDATA[Hans G Eriksson]]></dc:creator>
		<pubDate>Sat, 05 Oct 2013 10:50:38 +0000</pubDate>
		<guid isPermaLink="false">http://enn.kokk.se/?p=29386#comment-345365</guid>
		<description><![CDATA[När historien friseras för att göra den intressantare som ett led i marknadsföringen är det inte uttryck för den konstnärliga friheten i sig - snarare ett ockrande . 
Ju kändare offer, desto större egennytta av socialporren.]]></description>
		<content:encoded><![CDATA[<p>När historien friseras för att göra den intressantare som ett led i marknadsföringen är det inte uttryck för den konstnärliga friheten i sig &#8211; snarare ett ockrande .<br />
Ju kändare offer, desto större egennytta av socialporren.</p>
]]></content:encoded>
	</item>
	<item>
		<title>Av: Enn Kokk</title>
		<link>http://enn.kokk.se/?p=29386&#038;cpage=1#comment-345354</link>
		<dc:creator><![CDATA[Enn Kokk]]></dc:creator>
		<pubDate>Sat, 05 Oct 2013 07:28:09 +0000</pubDate>
		<guid isPermaLink="false">http://enn.kokk.se/?p=29386#comment-345354</guid>
		<description><![CDATA[Till Anders Thunberg: Men det finns en viss skillnad mellan den här filmen och flera av de böcker du nämner: böckerna är självbiografier, skrivna utifrån författarnas självupplevda perspektiv. När Alva och Gunnar Myrdal bråkade om Jan Myrdals självbiografiska svit, försvarade jag faktiskt hans rätt att skildra sin självupplevda verklighet, detta trots att jag under en period hade arbetat ihop med Alva och alltså kände henne personligen. Och Åsa Linderborgs &quot;Mig äger ingen&quot; - jag har skrivit om den också och har träffat Åsa - är en utlämnande men ändå ömsint skildring av pappan.

I det här fallet har de ansvariga för filmen hänvisat till filmens dramaturgi, därmed ett behov att komprimera och mejsla ut karaktärer, inte till det du anför om pappan och Monicas verkliga förhållande till honom. 

Själv har jag träffat Monica men kände henne inte på det sättet att jag skulle kunna ha någon bestämd egen mening. Dock är det ju inte bara Tom Alandh som har protesterat mot skildringen av pappan.]]></description>
		<content:encoded><![CDATA[<p>Till Anders Thunberg: Men det finns en viss skillnad mellan den här filmen och flera av de böcker du nämner: böckerna är självbiografier, skrivna utifrån författarnas självupplevda perspektiv. När Alva och Gunnar Myrdal bråkade om Jan Myrdals självbiografiska svit, försvarade jag faktiskt hans rätt att skildra sin självupplevda verklighet, detta trots att jag under en period hade arbetat ihop med Alva och alltså kände henne personligen. Och Åsa Linderborgs &#8221;Mig äger ingen&#8221; &#8211; jag har skrivit om den också och har träffat Åsa &#8211; är en utlämnande men ändå ömsint skildring av pappan.</p>
<p>I det här fallet har de ansvariga för filmen hänvisat till filmens dramaturgi, därmed ett behov att komprimera och mejsla ut karaktärer, inte till det du anför om pappan och Monicas verkliga förhållande till honom. </p>
<p>Själv har jag träffat Monica men kände henne inte på det sättet att jag skulle kunna ha någon bestämd egen mening. Dock är det ju inte bara Tom Alandh som har protesterat mot skildringen av pappan.</p>
]]></content:encoded>
	</item>
	<item>
		<title>Av: Anders Thunberg</title>
		<link>http://enn.kokk.se/?p=29386&#038;cpage=1#comment-345345</link>
		<dc:creator><![CDATA[Anders Thunberg]]></dc:creator>
		<pubDate>Sat, 05 Oct 2013 00:33:03 +0000</pubDate>
		<guid isPermaLink="false">http://enn.kokk.se/?p=29386#comment-345345</guid>
		<description><![CDATA[Vilka friheter har den som gör fiktion av bortgångna avlidna personer?  Margaret, Thatcher, lady Diana? och nu senast i Sverige alltså Monica Zetterlund har fått sina liv skildrade på filmduken.  Tidigare har vi stött på frågeställningen, när personer i närtid i böcker har blivit porträtterade av barn - som t ex Åsa Linderborgs alkoholiserade far och Jan Myrdals porträtt av sina nobelprisbelönade föräldrar Alva och Gunnar. Eller Anna Wahlgrens och Pär Wästbergs döttrar, som givit böcker över föräldratemat med föräldrarna fortfarande i livet Vi har också tagit del av dramadokumentären om Olof Palme för att nu nämna ett prisat exempel.   Det generella svaret på frågan är väl att alla torde väl ha en konstnärlig frihet att gestalta människor som inte längre är livet; särskilt stor rätt har väl närstående till de som porträtteras men också historiker, biografer (vilka lägger ner stor möda att plocka fram vittnesmål,  och tar del av brev etc...) I fallet Monica Zetterlund har beskrivningen av sångerskans far och relationen mellan fadern och dottern, som båda var knutna till musiken blivit ett diskussionsämne. Jag kände inte Monica Zetterlund. Min enda journalistiska bekantskap härrör sig från reportageresa som jag gjorde i Finland försommaren 1970 med sångerskan och hennes ackompanjerande musiker. En färd som inleddes på Finlandsfärjan från Skeppsbron och varade i ett par dagar. Det här var vid en tidpunkt då sångerskans popularitet bland folkparkernas arrangörer var  i dalande. I stället hade hon stor framgång på jazzfestivalen i Björneborg. Det här resulterade i ett stort uppslaget reportage för Aftonbladets söndagsbilaga. Ett ganska smickrande reportage som Monica inte borde ha haft nån anledning att vara missnöjd med. Om det nu inte hade varit för ett pratminus -  på en rad, och som hon inte ville stå för. Det handlade om bakgrunden till att hon inte kunde sälja sig alltför billigt i folkparkerna. Hon behövde ju ett riktigt komp, inte bara enkelt dragspel, om hon skulle folkparksturnera.  

När jag sedan befann mig långt borta från Stockholm - på semester - nådde mig beskedet att Monica efter det olyckliga pratminuset förklarat för en AB-medarbetare att hon beslutat att vägra att låta sig intervjuas av tidningen, ja att ha nånting att göra med tidningen i fortsättningen. Tidningen var från och med mitt olyckliga pratminus svartlistad av sångerskan. Jag slutade strax efter  det här på AB.  Började jobba på Sveriges Radio. Några år senare träffade jag Monica i ett annat sammanhang och kunde inte låta bli att fråga henne om orsaken till bojkotten och det olyckliga pratminuset. Hennes svar: &quot;Ja jag var tvungen att göra det för pappas skull.&quot; Monica Zetterlund var en högst självständig och kvinna, skulle fylla 33  och som redan hade hunnit se lite av världen, ja  t o m varit i USA och haft engagemang, medan jag var en  norrländsk pojkspoling som just hade kommit till storstan. Men trots det var hon tvungen att bojkotta den tidning där jag just hade sagt upp min anställning. Ja det handlade inte mig, tvärtom hade hon uppskattat min  journalistiska närvaro på den finska resan. Det hade hon låtit meddela en person som jag kände och som berättade saken för mig. Men det var för hennes pappa som hon hade varit tvungen att ta det här steget och stänga dörren till Aftonbladet. Jag förstod då att hon måste ha haft ett komplicerat förhållande till pappan. Och pappan gillade uppenbarligen det här med ackompanjerande dragspel.]]></description>
		<content:encoded><![CDATA[<p>Vilka friheter har den som gör fiktion av bortgångna avlidna personer?  Margaret, Thatcher, lady Diana? och nu senast i Sverige alltså Monica Zetterlund har fått sina liv skildrade på filmduken.  Tidigare har vi stött på frågeställningen, när personer i närtid i böcker har blivit porträtterade av barn &#8211; som t ex Åsa Linderborgs alkoholiserade far och Jan Myrdals porträtt av sina nobelprisbelönade föräldrar Alva och Gunnar. Eller Anna Wahlgrens och Pär Wästbergs döttrar, som givit böcker över föräldratemat med föräldrarna fortfarande i livet Vi har också tagit del av dramadokumentären om Olof Palme för att nu nämna ett prisat exempel.   Det generella svaret på frågan är väl att alla torde väl ha en konstnärlig frihet att gestalta människor som inte längre är livet; särskilt stor rätt har väl närstående till de som porträtteras men också historiker, biografer (vilka lägger ner stor möda att plocka fram vittnesmål,  och tar del av brev etc&#8230;) I fallet Monica Zetterlund har beskrivningen av sångerskans far och relationen mellan fadern och dottern, som båda var knutna till musiken blivit ett diskussionsämne. Jag kände inte Monica Zetterlund. Min enda journalistiska bekantskap härrör sig från reportageresa som jag gjorde i Finland försommaren 1970 med sångerskan och hennes ackompanjerande musiker. En färd som inleddes på Finlandsfärjan från Skeppsbron och varade i ett par dagar. Det här var vid en tidpunkt då sångerskans popularitet bland folkparkernas arrangörer var  i dalande. I stället hade hon stor framgång på jazzfestivalen i Björneborg. Det här resulterade i ett stort uppslaget reportage för Aftonbladets söndagsbilaga. Ett ganska smickrande reportage som Monica inte borde ha haft nån anledning att vara missnöjd med. Om det nu inte hade varit för ett pratminus &#8211;  på en rad, och som hon inte ville stå för. Det handlade om bakgrunden till att hon inte kunde sälja sig alltför billigt i folkparkerna. Hon behövde ju ett riktigt komp, inte bara enkelt dragspel, om hon skulle folkparksturnera.  </p>
<p>När jag sedan befann mig långt borta från Stockholm &#8211; på semester &#8211; nådde mig beskedet att Monica efter det olyckliga pratminuset förklarat för en AB-medarbetare att hon beslutat att vägra att låta sig intervjuas av tidningen, ja att ha nånting att göra med tidningen i fortsättningen. Tidningen var från och med mitt olyckliga pratminus svartlistad av sångerskan. Jag slutade strax efter  det här på AB.  Började jobba på Sveriges Radio. Några år senare träffade jag Monica i ett annat sammanhang och kunde inte låta bli att fråga henne om orsaken till bojkotten och det olyckliga pratminuset. Hennes svar: &#8221;Ja jag var tvungen att göra det för pappas skull.&#8221; Monica Zetterlund var en högst självständig och kvinna, skulle fylla 33  och som redan hade hunnit se lite av världen, ja  t o m varit i USA och haft engagemang, medan jag var en  norrländsk pojkspoling som just hade kommit till storstan. Men trots det var hon tvungen att bojkotta den tidning där jag just hade sagt upp min anställning. Ja det handlade inte mig, tvärtom hade hon uppskattat min  journalistiska närvaro på den finska resan. Det hade hon låtit meddela en person som jag kände och som berättade saken för mig. Men det var för hennes pappa som hon hade varit tvungen att ta det här steget och stänga dörren till Aftonbladet. Jag förstod då att hon måste ha haft ett komplicerat förhållande till pappan. Och pappan gillade uppenbarligen det här med ackompanjerande dragspel.</p>
]]></content:encoded>
	</item>
</channel>
</rss>
