I det här fallet har de ansvariga för filmen hänvisat till filmens dramaturgi, därmed ett behov att komprimera och mejsla ut karaktärer, inte till det du anför om pappan och Monicas verkliga förhållande till honom.

Själv har jag träffat Monica men kände henne inte på det sättet att jag skulle kunna ha någon bestämd egen mening. Dock är det ju inte bara Tom Alandh som har protesterat mot skildringen av pappan.

När jag sedan befann mig långt borta från Stockholm – på semester – nådde mig beskedet att Monica efter det olyckliga pratminuset förklarat för en AB-medarbetare att hon beslutat att vägra att låta sig intervjuas av tidningen, ja att ha nånting att göra med tidningen i fortsättningen. Tidningen var från och med mitt olyckliga pratminus svartlistad av sångerskan. Jag slutade strax efter det här på AB. Började jobba på Sveriges Radio. Några år senare träffade jag Monica i ett annat sammanhang och kunde inte låta bli att fråga henne om orsaken till bojkotten och det olyckliga pratminuset. Hennes svar: ”Ja jag var tvungen att göra det för pappas skull.” Monica Zetterlund var en högst självständig och kvinna, skulle fylla 33 och som redan hade hunnit se lite av världen, ja t o m varit i USA och haft engagemang, medan jag var en norrländsk pojkspoling som just hade kommit till storstan. Men trots det var hon tvungen att bojkotta den tidning där jag just hade sagt upp min anställning. Ja det handlade inte mig, tvärtom hade hon uppskattat min journalistiska närvaro på den finska resan. Det hade hon låtit meddela en person som jag kände och som berättade saken för mig. Men det var för hennes pappa som hon hade varit tvungen att ta det här steget och stänga dörren till Aftonbladet. Jag förstod då att hon måste ha haft ett komplicerat förhållande till pappan. Och pappan gillade uppenbarligen det här med ackompanjerande dragspel.