I det här fallet är det så att jag faktiskt själv utförligt har skrivit på bloggen om IB, också haft debatt om de här frågorna, så för mig känns det tjatigt att behöva upprepa sådant jag har publicerat för länge sen. Men det går ju att via bloggens sökfunktion plocka upp äldre texter och fästa nya kommentarer till dem, om det känns angeläget.

Det Birger Elmér gjorde – jag har själv intervjuat honom – var att knyta villiga delar av socialdemokratins nätverk inom facket till försvarets underrättelseväsende, alltså IB. Kunskapen om vilka som var kommunister fick han på så sätt gratis – informationen hade ju samlats in av andra skäl. IBs roll i det här stycket var att lokalisera och registrera presumtiva landsförrädare. Metoden var i praktiken mycket trubbig, men man bör ju ändå se den i ljuset av sin tid, det vill säga en tid då det fanns kommunister som själva såg sig som revolutionärer.

Vi skall vara tacksamma att han avslöjade IB-affären, den största politiska skandalen i Sverige under 100 år. När man så här efteråt tar del av denna mycket smutsiga affär kan man bara säga, om man nu skall uttrycka sig diplomatiskt, att man inte blir särskilt imponerad av en del äldre socialdemokrater.

Bara tanken att spionera på sina egna landsmän utifrån ett påstått hot från små, kommunistiska grupper, såväl på arbetsplatser som sjukhus, känns för mig, med mitt rättspatos, så FEL. Och dessa simpla försök till bortförklaringar att hävda att ”ja, vi levde ju i en annan tid med det kalla kriget tät på oss”. Sedan detta att han dömdes till fängelse för spioneri för att han avslöjade att socialdemokrater spionerade på oliktänkande inom och utom arbetarrörelsen. Ja, man kan bara skaka på huvudet.

Utan Jan Guillou hade Sverige på alla sätt varit ett fattigare land!

Eller hur, Enn?

Göran Hägglund är den rikspolitiker som jag tycker allra sämst om. Jag skall förklara varför. För mig är ett grundläggande krav att en politiker, oavsett på vilken nivå denne befinner sig på, är hederlig i sitt sätt att uppträda. Ty ohederliga politiker skadar demokratin.

Eftersom det inte skiljde så mycket mellan de politiska blocken i 2006 års, så kom hr Hägglund på en utmärkt idé i den allra sista slutspurten av valrörelsen: Man skulle lova en bensinskattesänkning om man fick väljarnas förtroende att bilda regering. Ett förslag som helt saknade grund i den värld vi andra lever i, vilket självfallet Hägglund och hans rådgivare måste ha känt till. Eftersom avståndet mellan blocken var, som sagt, så litet, kan man med fog påstå att de borgerliga, genom Hägglunds förtjänst, lurade till sig makten. Väljarna köpte ju naturligtvis budskapet att de skulle få billigare bensin.

Detta Hägglunds handlingssätt kan bara betraktas som politisk ohederlighet på allra högsta nivå.

Att sedan Alliansregeringen kom till makten och började sitt systematiska vanstyre, det torde räcka att nämna Nuon-affären, av landet är dock en annan historia.