Kommentarer till Två mycket olika palmefilmer tävlade på Guldbaggegalan

Av: Anders Thunberg

Anders Thunberg — Sun, 27 Jan 2013 02:24:30 +0000

>Tror att familjen Palme står starkare nu – när det inte blir nån uppslitande domstolssak. Den fria debatten är det bästa vapnet för att komma åt osakligheter och osanningar. Jag tror f öv att också Palme själv skulle ha hävdat den linjen. Jag har många bekanta som har sett filmen och som menar att man borde se filmen, eftersom den är ett starkt tidsdokument med slagsida ända in i vår tid. Den berättar, argumenterar man, om hur manliga nätverk skyddas och hur utsatta unga människor kan vara, när de utsätts för nätverkens maktutövning. Den senaste diskussionen efter radiodokumentären om Nora visar att ämnet än i dag har sin aktualitet.

Vad gäller Palme-dokumentären tycker jag att dess stora svaghet är att den inte gick närmare in på Palme sista tid och hans insatser på nedrustningsområdet och de spänningar som dessa initiativ uppenbarligen väckte båda här hemma och i omvärlden, ja menar i kretsar som helst ville se en fortsättning på det kalla kriget och militärrustningarna. Här ska man – vad jag förstår – också leta efter de trådar som leder till de krafter som utlyste mordkomplotten. Leif G Persson m fl som har granskat Palme-utredningens material är f öv inne på att mördaren/mördarna, alltså exekutörerna bör sökas bland en liten grupp inom polis och militär-organen, som på morddagen var informerad om att Palme tillfälligt saknade livvaktsskydd. På vilket uppdrag man handlade kan man spekulera mycket om – CIA, stay behind-militärer….Här kunde dokumentären ha gått djupare in i historien.

Av: anita l

anita l — Thu, 24 Jan 2013 22:18:33 +0000

Bläddrade nyss litet på måfå bland dina filmrecensioner. Stannade vid Maria Larssons eviga ögonblick. Skriver under på vartenda ett av dina ord! Film när det är som bäst! Jag har inte sett hans film om Torgny Segerstedt ännu, men hoppas förstås att den är lika bra.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Thu, 24 Jan 2013 20:51:25 +0000

Till Johan: Jag är en ganska bevandrad filmgranskare – kolla ovan under Kulturspegeln, Film – och kan dessutom palmeepoken, eftersom jag jobbade nära Palme från 1968 och fram till hans död. Oavsett den här filmens övriga ambitioner och kvaliteter tycker jag inte att man kan bortse från att den, helt onödigt och dessutom osant, fläckar ner minnet av Palme på ett otillständigt sätt.

Av: Johan

Johan — Thu, 24 Jan 2013 19:56:53 +0000

Problemet är bara att för att skriva att ”filmen ger en orättvis oxch pervers syn på Olof Palme” måste man förutsätta att filmen handlar om Palme. Jag menar att den inte gör det, och regissören hävdar detsamma. Huvudrollsinnehavaren påminner utseendemässigt inte om Palme, han är visserligen statsminister i Sverige på 70-talet men när det gäller skildringar av personifierad makt måste man i tryckfrihetens namn vara mycket liberal. Regissörens kardinalfel är att han i ett par scener lägger in för mycket av Palme, men att det är en fiktiv historia torde vara uppenbart för de flesta. Att denna film gör anspråk på att anklaga Palme för att vara pedofil kan jag som i motsats till kommentatorerna i denna spalt faktiskt sett filmen inte hålla med om.

Av: Bengt Eliasson

Bengt Eliasson — Thu, 24 Jan 2013 12:13:17 +0000

TIll Johan: Ditt inlägg kräver ett genmäle. Det är inte acceptabelt, inte ens i det mest konstnärliga verk, att skildra en människa som pedofil, det kanske mest tabubelagda och skamliga av alla brott en människa kan ägna sig åt, om det inte finns det minsta bevis för saken. Det gäller särskilt en person som av oss andra fått förtroendet att vara landets statsminister.

Vad det sedan gäller den dåvarande justitieministern Lennart Geijer kan man säga följande. Det var väl känt hos anställda inom såväl Statsrådsberedningen som Justitiedepartementet att hr Geijer hade en viss böjelse för och umgicks med prostituerade kvinnor. Denna kunskap hade även Olof Palme, som när detta blev offentligt fick ett problem på halsen, vilket han nog inte riktigt visste hur han skulle hantera. Därför handlade han fel när C RPS, Carl Persson, visade honom sin numera berömda promemoria. Ty han hade, rent mänskligt, nog svårt att ”hänga” ut sin gamle justitieminister eftersom det gällde en människas personliga vandel. Därav Palmes svårigheter att bemästra situationen. Geijer skulle ju ändå, oavsett valutgången, avgå av åldersskäl efter valet 1976, så frågan skulle lösas på ett naturligt sätt. Geijer skulle ju självfallet ha fått lämna sitt förtroendeuppdrag långt tidigare. Då hade det nog inte blivit någon Geijer-affär.

Att däremot dra in Olof Palme i denna mycket snaskiga och tråkiga affär, som kom att förpesta debatten under lång tid i Sverge, är, som sagt, helt enkelt inte acceptabelt.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Thu, 24 Jan 2013 11:28:05 +0000

Till Johan: Men mina invändningar gällde ju inte till exempel geijeraffären. Saker som faktiskt har ägt rum får man gärna skildra, även på film. Det osmakliga i det här fallet är att smeta på den tidens främste politiker, en av de riktigt stora över huvud taget i svensk politik, ett beteende som inte var hans och som förnedrar honom.

Av: Johan

Johan — Thu, 24 Jan 2013 11:06:02 +0000

Ett tips är att se filmen innan ni avger omdömen. Visserligen är scenen med Shirley MacLaine osmaklig, hade den inte funnits där hade kopplingen till Palme inte varit självklar. Personligen tycker jag att filmen på ett ganska förtjänstfullt sätt skildrar 70-talets samhällsklimat. Kopplingen mellan sex och makt fanns ju faktiskt där i verkligheten, tänk bara på Geijeraffären. Sedan är kopplingen till Palme onödig, men han var trots allt den ledande makthavaren vid tiden för Geijeraffären.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Wed, 23 Jan 2013 11:35:02 +0000

Till Anita Lindblad: Också jag såg ”Upp till kamp”, och jag har inga horn i sidan till Mercimain, men det här var osmakligt och kändes spekulativt. Och jag har ingenting emot att politiker visas upp med byxornba nere när de förtjänar det.

Också Palme får man självfallet lov att kritisera – men inte skita ner genom påhittade historier.

Av: anita l

anita l — Wed, 23 Jan 2013 10:11:27 +0000

Jag hamnar, precis som du, i ett dilemma när det gäller Call Girl. Mikael Marcimain KAN ju göra film. Det visade han inte minst i den svenska miniserien Upp till kamp. Han hade inte behövt ta till så spektakulära metoder med sin nya film, Call Girl hade säkert fått välförtjänt uppmärksamhet ändå. Nu satte han ribban för vad vi ska acceptera osmakligt högt. Jag kommer nog också att avstå från att se den, som en protest mot den här trenden att blanda fiktion och verklighet. Å andra sidan följer jag En pilgrims död. Inte enkelt det här . . .

Av: Bengt Eliasson

Bengt Eliasson — Tue, 22 Jan 2013 21:29:36 +0000

Till Enn Kokk: Bra skrivet om filmgalan. Jag såg också programmet och med tanke på att de viktigaste priserna inte gick till Call girl, så är jag övertygad om att juryn helt enkelt inte vågade göra på annat sätt, för det skulle ha skapat ramaskri över hela Sverige. Vad som sedan är synnerligen anmärkningsvärt vad det gäller Call girl och dess ansvarige utgivare är att JK inte valde att ta upp familjen Palmes anmälan. Jag har läst advokaternas inlaga till JK och kan bara konstatera att det är en mycket stark och stringent skriven anmälan. Fast jag är övertygad om att en överväldigande majoritet av det svenska folket vet att filmens uppgifter om Olof Palme är helt grundlösa. Och i den tryggheten kan familjen Palme gå vidare.