En bild: En kollega på radion hade gjort upp om en intervju med Olof Palme. Intervjun skulle ske i Kanslihuset. När han kom in i statsministerns tjänsterum fann han Ebbe utsträckt på en schäslong. Alltså precis som det anstår en clown hos den högste.

Det var helt klart: Ebbe vågade göra, ja vågade säga saker och ikläda sig roller som förmodligen inte dom städade departementstjänstemän eller de sakkunniga pojkarna i kanslihuset -(för det var nästan bara manliga personer enligt TV-intervjun med Anna – Greta Leion) – kunde tänka sig i sina ställningar.

En gång, när Ebbe C skulle iväg på en privat kräftsskiva i Värmland tog han telefonluren på justieministerns kontor och ringde upp Rikspolisstyrelsen på Kungsholmen. Utifrån sin pressekreterar-ställning beställde han fram en tjänstebil. Bilen behövde för färden till Värmland. Han lyckades han dock kvadda den på resan. Så det blev ett nytt samtal till Rikspolisen: ”Ni har en bil att hämta i Värmland…”

En pressekreterar på socialdepartemenet som berättade historien kommenterade ironiskt: #Vad skall jag göra, när jag vill resa till ett party? Ringa och beställa en tjänsteambulans?”

Till mig sa Ebbe apropå en plötsligt uppblossande diskussion om förslaget till ny grundlag (där särskilt Fib-vänstern markerade sig kritiskt i debatten):
”En grundlag vad är det? Kattskit.”

Med det respektlösa ordvalet gav han uttryck för en lidbomsk socialdemokratisk grundhållning vad gäller den här typen av lagar… det är maktförhållandena och styrkeförhållandena i det demokratiska system som är den egentliga garanten för vårt statsskick, inte formellt vad som står på ett papper.

Men ingen politiker i regeringspartiet (s) skulle naturligtvis våga/vilja uttrycka sig på det sätt som Ebbe Carlsson gjorde. Inte ens cynikern Lidbom. Men clownen Ebbe Carlsson kunde göra det.

På Handelstidningen var Ebbe bl a kriminalreporter, något som han förenade med en våghalsighet och med en något fotbollshuliganaktig lojalitet till partiet. Enligt vad arbetskamrater berättat.

Kriminalreporter identifierar sig lätt med ”snutarna” men utan naturligtvis att behöva omfattas av de senares tjänsteansvar.

När HT lades ned stod Ebbe utan jobb. Efter en kortare sejour på Sydsvenskan, där kollegorna kom på honom att på polisspaningsätt föra register över medarbetarnas politiska hållningar, fick han ett tidsbestämt vikariat på Ekot i Stockholm.

Olle Söderlund, tidigare anställd hos fp, nu en duktig inrikespolitisk reporter på Ekot, var uppe på kanslihuset i arbetsärende. Olle hade noterat Ebbes behov av ett nytt jobb. Och när han fick höra att justieministern behövde någon som kunde hjälpa till med presskontakterna kom han att tänka på Ebbe.

På Ekot hade kollegorna med en viss fascination följt Ebbes okonventionalla reporterarbete. Av hänsyn till redaktionssekretessen är jag här förhindrad att här ge exempel på Ebbes aktivitet. Jag minns dock att någon av oss på en bordskalender regelbundet lät notera vad som försiggick kring Ebbe de här vår- och sommarveckorna på Ekot. Har möjligen kalendarbladen sparats?

Således tack vare Olle Söderlunds påpekande i kanslihuset om en vikarie med socialdemokratiska åsikter på Ekot, som behövde ett nytt jobb, blev Ebbes saga på Ekot och radion kort.

Det här med ”clown” behöver för övrigt inte vara ett nedsättande omdöme vad gäller Ebbes karriär. Alla organisationer behöver okonventionella medarbetare, som kan föra in andra perspektiv och hållningar i vardagsarbetet. I Ebbes fall alltså polisreporterns fräckhet och förmåga att ta sig genom stängda dörrar och förmåga att ta sig med information från tidigare arbetsplatser.

Att Anna-Greta L:s karriär stoppades av en av Ebbes ”okonventionella metoder” kom åtminstone på mig inte som nån direkt överraskning. Jag tänker på att han tillsamman med en SÄPO-man fastade i tullen – med i London inköpt buggningsutrustning. Det i ett läge då polisen saknade lagliga möjligheter att bedriva spaningar med s k buggning. Med andra ord: Kriminalreportern kunde leka polis utan att behöva känna nåt tjänsteansvar.

Jag befann mig utomlands den här perioden; hade jag däremot varit hemma och tillfälligtvis i nåt arbetssammanhang stött ihop med Anna-Greta kanske jag hade varnat henne för ”kriminalreporter” Ebbe Carlsson. Samme Ebbe Carlsson, som vid en middag , strax efter mordet, klev upp och höll ett tal och betecknde sig själv som ”Olof Palmes bäste vän.”, vilket jag har förstått var en viss överdrift. Men kanske Olof Palmes ”bästa clown” är närmare sanningen?

Men ibland tänker jag att det är gubbmaffian som styr i partiet!