De båda hittills sända avsnitten av den långa TV-versionen av filmen om Palme har jag och Birgitta också sett. Kanske återkommer ajg till den när vi har sett hela serien.

I dagarna går också i SVT den kritikerrosade serien om Olof Palme, den enda statsman i internationellt perspektiv som Sverige haft. En TV-serie som är ännu bättre än den film jag såg på bio, då den innehåller mycket mer av opublicerat material. Att intresset för Palmes liv och gärning är så stort just i dessa dagar har, enligt min mening, två orsaker, dels självfallet hans tragiska öde att bli brutalt mördad på öppen gata inför sin hustru, dels, och framför allt, vår syn på de politiker som verkar idag. Att vi helt enkelt har ledsnat, ja tröttnat, på de som företräder oss. Det torde räcka att göra en jämförelse mellan Palme och Reinfeldt, där den senare ganska tydligt, särskilt i frågan om behandlingen om de mest utsatta i det svenska samhället, de svårt sjuka och fattiga, visat att han saknar Palmes genuina intresse och empati för andra människor och deras livsvillkor. Palme säger ju många gånger i filmen, att hans enda uppdrag egentligen handlar om att förändra livsvillkoren till det bättre för sina medmänniskor.

När det sedan gäller dessa mycket generösa pensionsavtal som tidigare politiker har, vilka de också många gånger själva varit med om att fatta beslut om, tänker jag ofta på hur Olof Palme hade reagerat på detta om han levt idag. Jag är helt övertygad om att han hade djupt ogillat detta, ja blivit helt förfärad över situationen. Vad är det för tjuvsamhälle vi socialdemokrater varit med om att bygga upp, där vissa människor kan tillägna sig pensioner i mångmiljonklassen fast de knappt hunnit fylla 50 år. Vissa av dessa poltiker vill inte ens kommentera frågan utan hänvisar till löneavdelningarna. Förstår de inte att de varit folkvalda och är skyldiga sina uppdragsgivare, väljarna, en förklaring?

Trots att det nu har gått nästan 27 år sedan Olof Palme mördades så finns det fortfarande socialdemokrater som går omkring och skryter om hur nära de arbetade Palme, i såväl Statsrådsberedning som partiet. Det mest patetiska och nästan löjeväckande exemplet torde vara den tidigare talmannen Thage G. Peterson, som aldrig försitter chansen att påpeka för lyssnaren hur nära han stod Palme. Då blir min fråga: Lärde de sig ingenting av sin kontakt med Palme? Hur man som politiker skall förhålla sig till makten och dess utövning. Utvecklingen har gått så långt att politikerna bildat en egen klass med villkor som skiljer sig från andra människors. En klass som uppenbarligen gör allt för att skydda sina privilegier.

Det är uppenbart att socialdemokratin har en lång resa att göra för att återfå medborgarnas förtroende och i förlängningen regeringsmakten. Ett första stopp på denna resa borde vara att ta itu med dessa mycket generösa politikerpensioner. Partiledaren Stefan Löfven borde driva frågan hårt, men han torde ha mäktiga motståndare både inom och utom partiet i denna fråga. Tiden får visa om han lyckas. Ytterst handlar frågan om socialdemokratins fortlevnad och det förtroende partiet måste ha hos valmanskåren för att återfå sin roll i samhället.