Den där oron, som du själv medger att du har, den där otåligheten som på gott och ont får dig att ta nya steg vidare, medger du ju också själv att du har, och vad jag gjorde när jag läste boken och sen skrev om den var att försöka spåra något slags samlad förklaring – jag avvisade ju också att något enskilt av det du berättar om skulle kunna tänkas vara roten till alltsammans. Om detta vågade jag spekulera i min recension, eftersom vänstermänniskor i bred mening – och dit räknar jag både dig och mig – har en rationalistisk verklighetsuppfattning.

Liksom du fann jag, när vi till slut blev bekanta, att vi hade mycket gemensamt. Men också mycket som skilde oss åt, och medan jag hyggligt begriper mina egna reaktionsmönster, förstår jag inte, ens efter att ha läst ”Simma i mörker”, alla dina. För min del har jag i årtionden bott i lägenheten på Idrottsgatan och i sommarhuset i Öregrund, i ett halvt sekel levt ihop med samma kvinna, trots tvivel på mitt partis kurs under senare år, något jag också har gett uttryck för, hållit fast vid socialdemokratin som grundhållning ända sen tidiga tonår. Jag skulle kunna analysera mitt eget beteende och ge förklaringar, men nu är det ju din självbiografi vi diskuterar.

Som du också verkar ha förstått, var mina kritiska frågor i recensionen inte menade som en utskåpning av ”Simma i mörker” – boken är värd att läsa för att den skiljer sig från många andra memoarverkligheter, men de här fragmentariska minnesbilderna väckte alltså en rad frågor som jag inte riktigt tyckte mig få svar på.

Hur som helst ser jag fram mot att få läsa nya böcker av dig, både deckare och annat.

En hjärtans god jul även till dig och ett bättre nytt år – ett rödare år – till oss alla, inte minst till de människor som lever i de länder utanför Sverige du har skrivit om!

Enn

Mina tankar om det lilla huset inom oss gäller oss alla, och alla har vi olika konstruktioner – mer eller mindre funktionella – som kringgärdar det. Somliga kallar det försvarssystem, andra kallar det livslögner. Oavsett vilket, så är det nödvändigt för oss att ge det lilla torpet någon form av skydd.

Än en gång, jag ber om ursäkt för felaktigheten!

Tröttnat på kvinnor? Kanske det var dom som tröttnade? Skämt åsido, jag har levt i tre längre förhållanden. Har tre ungar, de två mammorna har jag bra kontakt med, liksom ungarna så klart! Det framgår också väldigt tydligt.
Ja, men jag har inte bott i radhuset i 40 år med samma fru. Helt rätt. På gott och ont.
Kan jag förmärka en irriterad ton, att jag hoppat från kvinna till kvinna? En slags moralisk upprördhet. Nu ska det väl mer till än mina små utflykter för att göra dig upprörd, tror jag väl.
Men jag har märkt av sådana reaktioner på min bok. Inte minst från en så ”initierad” läsare som Elsie Johansson, som efter noter brutalt skåpade ut boken, kanske just för mitt ”omoraliska” leverne. Jag vet inte, människan är ibland ett mysterium.
Hon skrev att ”kärleken är allt”, och jag kan i stort hålla med, men det krävs också organisation. Det insåg min farfar 1899.

Nu lever jag växelvis i Katalonien och i Brazil (reser dit i morron, för 4 månader – förutom några dagar i februari då jag måste besöka Sthlm, för Fackföreningsrörelsens Ivar LO-pris – vilken ära).
Jag problematiserar allt detta i boken. Livet går inte som på räls för mig,och hittills har det varit en i huvudsak spännande resa.
Liksom du, Enn, spekulerar jag varifrån oron kommer. Men lämnar det snabbt, jag har valt att inte lägga mig på analyssoffan. Har sett att arbete och kärlek är det bästa botemedlet när oro infinner sig.
Men jag tror inte droger och alkohol varit orsaken till min oro.

Simma i mörker är ingen hatbok, som en del i UNT velat framställa den, jag går inte runt och ”hatar” människor, jag hatar orättvisor och förtryck. Känns genant att behöva påpeka, men i dessa tider blir det nödvändigt.
Det är en kärleksbok. Till min uppväxt, mina föräldrar, min klass, språket, kvinnorna, barnen, magnoliorna, rosorna,organisationen, tonerna av frihetens musik, solidariteten.
Men det fattar du, Enn. Det är jag bombis på. Jag har ju utnämnt Myrdal till kommunikationsminister och Horace till kulturminister i min samlingsregering, aspirerar du på någon taburett? Vi kan dock inte ha en minister med ansvar för Melodikrysset, det förstår du?
Sammanfattningsvis, det känns märkligt att skriva om sig själv. Ja, faktiskt. Jag är så satans trött på Kjell Eriksson. I ett avseende, i andra, icke! Nu skriver jag vidare, deckare och annat.
Jag önskar dig och din familj en God Jul och ett gott 2013!
Kjell

Om jag minns rätt så köpte KE ett litet hus i Bergsbrunna. Jag passerade det på mina hundpromenader. En dag hade huset bytt skepnad fullständigt, jag följde förvandlingen med stor fascination. Man reste ett stort hus där det gamla, lilla ”bakades in”. Det nya huset blev som en babusjka med det lilla huset inuti. Det nya huset var stort och ståtligt – men kanske blev det ändå ganska snart för trångt för KE? Kanske ville han helt och hållet slippa väggarnas begränsing? Samtidigt – hur mycket man än ”bygger ut”, om man så byter världsdelar, så finns det lilla torpet kvar inuti, det kommer ingen undan.

Så filosoferar jag.

När jag flyttade från Uppsala höll Kjell E som bäst på att bygga ut sin villa ett par hus bort från mitt dåvarande hem. Vad jag förstår så blev han inte kvar där så länge.

Nu ska jag absolut läsa boken. Det du berättat om den blev en ”teaser” för mig.