Fallet AMF är möjligen lite speciellt, eftersom AMF till lika delar ägs av fackföreningsrörelsen och arbetsgivarna. Fackföreningsrörelsens strävan att skydda och förmera medlemmarnas pensionspengar går där hand i hand med den arbetsgivarkultur som hävdar att bra resultat kräver mycket hög ersättning åt VD. Det här resonemanget accepterade tydligen Wanja Lundby-Wedin – även om hon, av det ena eller det andra skälet, inte tycks ha varit fullt på det klara med hur vansinnigt hög ersättningen i själva verket var.

Det andra fall du tar upp vet jag för egen del ingenting om, så det kan jag inte kommentera.

Glad påsk!

I näringslivsdelen av dagens Svenska Dagbladet (8 april) hittade jag en mycket intressant uppgift, som tyder på att heller inte förbundsordförandena – de som nyss diskuterade Wanjas avgång – eller deras företrädare saknar skuld i de frågor vi nu diskuterar:

”Som nyvald LO-ordförande försökte Wanja Lundby-Wedin införa en ordning där hon bara skulle ha månadslön, medan arvodena för styrelseuppdrag skulle gå till LO.

– Jag ville inte ha arvodena. Det känns som något jag tillskansar mig för att jag är girig. Men det gick inte, jag fick inte förbunden med mig.”

Du (och andra som läser det här) är kanske förvånade över att jag inte ser Wanja Lundby-Wedin i svart-vitt, men som jag har skrivit förut, tycker jag inte att hon är förtjänt av den enorma och framför allt ensidiga skuldbeläggning, som har kommit just henne till del. Ska hon lastas för något är det inte främst för sin personliga moral utan för att hon har fallit till föga för den kultur som finns i den värld där hon verkar och för att uppdragen har blivit för många för att medge att hon skulle hinna tränga in i alla de frågor, i det här fallet också mycket viktiga frågor, som har behandlats i de styrelser där hon har suttit.

Jag kan ju som du förstår inte alla turerna i den här affären, men jag har tidigare stött på en gammal LO-kultur, där man utser galjonsfigurerna till olika poster men sen låter underordnade tjänstemän i praktiken sköta ruljansen. Min egen erfarenhet av det här är att LO på den tiden jag hanterade de av partiets arbetsgrupper där det fanns LO-representation ofta nominerade sina höjdare men att dessa själva inte dök upp på sammanträdena utan lät sig representeras av tjänstemän på LO-kansliet. Mot den här bakgrunden är det bra att Wanja nu kraftigt rationaliserar bland sina styrelseuppdrag.

Det här med Olaussons pensionsersättning har nog sin bakgrund i en annan, osund LO-kultur. Ledande personer har inte, mot bakgrund av just den arbetarrörelsens jämlikhetsfilosofi som du refererar till, kunnat ges en så hög lön, att den sticker i ögonen på medlemmarna. I stället har man gått runt detta genom att ge dem mycket lönande sidouppdrag, vilket den aktuella debatten ger goda exempel på. I Olaussons fall klarade man tydligen en pensionsnivå, som motsvarar lönen plus de sidouppdrag han har haft, genom att alldeles på slutet, alltså just före pensionen, höja hans lön drastiskt, eftersom detta i sin tur påverkar pensionsnivån.

En ärligare och mer genomlysande diskussion om ersättningsnivåerna vore mot den här bakgrunden inte ur vägen. Även om man inte kräver att ledningen och topptjänstemännen inom fackföreningsrörelsen måste ha en genomsnittlig industriarbetarlön, kan det inte vara rimligt att jämförelseobjekten i stället blir direktörerna i det privata näringslivet.

När jag själv 1968 började jobba på socialdemokratiska partistyrelsen, tillämpade man där fortfarande en lönemässig jämlikhetsfilosofi som man inte behöver skämmas för. Ombudsmännen hade i princip likalön med (ganska måttliga) tillägg för antal tjänsteår i rörelsen; avdelningschefer fick där utöver (penningmässigt mycket rimliga) chefstillägg. I löneförhandlingarna arbetade också vi som var (manliga) ombudsmän aktivt för att i första hand lyfta (de kvinnliga) kontoristernas löner.

Jag har ett personligt minne från början av 1970-talet: Jag fick ett telefonsamtal från en r-are på något av varven i Göteborg – bakom honom hörde man en hejaklack av likasinnade – som anklagade mig för att leva ett fett och gott liv långt från deras. När jag i reda siffror drog vad jag då hade i månadslön, blev han spak, bad nästan om ursäkt. För den lönen behövde jag uppenbarligen inte kräla i något stoft. Kanske var jag i hans ögon politiskt köpt, men det var inte med några kontanta medel.

Senare har dock även Socialdemokratiska partistyrelsen fått både ny lönefilosofi och lönesättning. Lönerna är mer spridda och individualiserade, och jag hann, innan jag gick i pension, uppleva att mycket unga och självmedvetna nyanställda fick högre lön än jag som hade arbetat där i årtionden…

I fråga om Wanja har du fel på en punkt: Hon kommer inte bara att lämna det styrelseuppdrag jag nämnde utan en hel drös, vilket förefaller klokt av flera skäl. Hon kan då koncentrera sig på LO-ordförandeskapet och några uppdrag som hör nära samman med detta och förlorar därmed också de mycket stora biinkomster hon har haft av några av de uppdrag hon nu lämnar.

Visst har hon gjort en rejäl tabbe, men hon är samtidigt faktiskt en sympatisk person, så för egen del hoppas jag att hon komma igen och får möjlighet att visa vad hon duger till.

Jag skulle ex. bli mycket förvånad om smutskastarna i alliansens PR-marskineri inte tar upp Mona Sahlins svårigheter med den egna ekonomin och hävdar för att hon därmed inte kan förväntas klara Sveriges ekonomi, i synnerhet inte i kristider. Jag är ledsen, jag tror fortfarande att det var en jättemiss att välja henne till ordförande, även om hon kanske har mognat till. Hon är helt enkelt ett alltför tacksamt offer för ny smutskastning inför nästa val.

Om Peter Gustavsson tycker jag dock väldigt mycket och honom hoppas jag framöver få se i mer centrala sammanhang i s-partiet.