Det här matreportaget liksom övriga i boken publicerades ursprungligen som en serie i Aftonbladets söndagsbilaga. Journalistiskt var det här ett bra grepp: de obligatoriska recepten knöts till människor, som gillade att laga just den här maten och dessutom gav den sin personliga touche.

Jag vet ju inte hur det var med de övriga paren i serien, men i vårt fall stod vi för både idé och tillagning. Birgitta hade en lanthushållslärare som mor och kan ledigt tävla med veritabla proffs i fråga om matlagning. Själv har jag väl också med tiden börjat leva upp till det faktum att släkten fick sitt namn, Kokk, genom att en anfader var just kock på ett balttyskt gods, Valkla, i Estland; jag har för övrigt för egen maskin också lagat mat i Expressen.

Dessutom: jag är mycket för att presentera till exempel politiker som hela människor, inte som fackidioter. Under mina årtionden i politiken har jag lärt känna människor där på djupet, vet att de som har en större bredd i sitt personliga register än bara karriärism ofta också är bättre som politiker än de där som bara verkar intresserade av intriger och voteringsordningar.

Själva kalaset, inte skildrat i kokboken men i Aftonbladets söndagsbilaga, ägde rum i vårt hus i Öregrund, och inbjudna gäster var en tjejliga från mitt jobb på Socialdemokratiska partistyrelsen, först mina, sedan också Birgittas vänner: Lotta Gröning, Eva Marcusdotter, Mona Hillman och Gisela Lindstrand.

Om mina mellanhavanden med de här tjejerna har jag skrivit tidigare här på bloggen.

http://kulturarbete.blogspot.com/2009/03/gastabud.html

Bengt Nilsson, sosse