Som svar på min, relativt berättigade tror jag, bön om mer konkretisering återpublicerar han nu – för andra gången på min blogg! – sin luftpastej till artikel i Göteborgs-Posten den 3 september 2001. Snälla Dennis, mina läsare har ju redan full tillgång till den där artikeln (som jag också svarade på i samband med dess första återpublicering).

Det här påminner mig om Rebellerna. Detta revolutionära avantgarde lät sig väljas in i kårfullmäktige (!) i Uppsala. Det vi övriga minns dem för är att de, varje gång de yttrade sig i debatten och oavsett vad frågan gällde, med en berusad papegojas envishet upprepade:

”Bonderörelsens nuvarande uppsving är en stor tilldragelse!”

Den vitbok om IB-affären som SAP beställt av partiveteranen Enn Kokk har mött skarp skepsis. Dennis Töllborg, som är expert på säkerhetstjänsten, har läst den och ser mönstret där lögnen stegvis legaliseras av den politiska makten.

Enn Kokks ”vitbok” om IB-affären och den politiska åsiktsregistreringen är en bok av rörelsen för rörelsen – den socialdemokratiska självbilden är närmast förblindande boken igenom. Redan efter att ha kommit en kort bit in i Enn Kokk’s ”vitbok” slås man av med vilken nästan reflexmässig lagbundenhet som det svenska politiska och juridiska etablissemanget hanterar dessa frågor.

I fas ett, det första kritiska läget när skandalen just exploderat, reagerar man från ansvarigt håll med kategoriskt förnekande, parallellt med insinuationer om inkompetens eller andra förklenande, ofta med politiska övertoner, omdömen om kritikens upphovsmän.

Klarar kritikerna att motstå motangreppet kommer makthavarna att anpassa sig till den nya situationen. I fas två smyger fram allt tydligare officiella erkännanden av att kritiken är berättigad, åtminstone såtillvida att faktapåståendena är i huvudsak korrekta och att praxis lämplighet kan ifrågasättas. I det läget kommer makthavarna att ha glädje av möjligheten till det som brukar kallas deniability i det offentliga hyckleriets underbara värld: den ger dem nu till och med möjlighet att i ett pressat läge sälla sig till kritikerna. Om nödvändigt kommer nu ett kraftfullt avståndstagande från kritiserad praxis: missförhållandena definieras just som missförhållanden, och avståndstagandet är kategoriskt.

I det här läget kan man räkna med att makthavarna kommer att framhålla vikten av att statsmakten tillser att säkerhetspolisen och underrättelsetjänsten håller sig inom lagens råmärken. Om nödvändigt avskedas några tjänstemän och det tillsätts rentav en utredning, i första hand av ett etablerat – väldisciplinerat – kontrollorgan (jfr den moderate riksdagsmannen Anders Björks utredning från 1998) och, om absolut nödvändigt, i form av en särskilt utsedd kommission (jfr den pågående säkerhetstjänstkommissionen under ledning av riksmarskalk Gunnar Brodin).

Detta är det andra kritiska läget: hur ser direktiven ut och vilka utses som utredare. Betydelsen härav är en av de viktigaste slutsatserna man kan dra av de internationella utredningar på området som mött störst respekt.

Den tredje fasen kan vi kalla ”insinuationsfasen”. Man säger: ”OK, det var inte riktigt snällt, OK, ett antal oskyldiga blev lidande, men var inte det ett pris vi var tvungna att betala?” Här återkommer de klassiska argument vi nu alla är så bekanta med. Redan på sjuttiotalet ”konstaterade” för övrigt JO, i IB-skandalens spår, att ”konspirationer måste mötas med konspirativa motmedel” när det blev uppenbart att lögnen uppfattades som ett centralt instrument för politisk styrning. Man börjar tala om ”demokratins rätt till självförsvar”. Argumenten var och är alltjämt – som ju Kokk’s pamflett så tydligt visar – alla variationer av de klassiska argumentet: för att få fast fortköraren måste vi trots allt köra fortare än fortköraren. Ändamålet helgar mao medlen, fast det är ju knappast ett uttryckssätt man så gärna använder sig av, särskilt som ändamålet kanske inte alltid är så kristallklart.

Den fjärde, avslutande, fasen tillhandahåller ”lösningen”. Acceptans har nu nåtts för att vi måste vara elaka mot de elaka för att kunna skydda oss mot just dem. Praxis, som i inledningsfasen med emfas förnekades och sedan blev föremål för kategoriska avståndstaganden, skall nu tillåtas (jfr buggningsdiskussionen i dess olika faser). Praxis skall legaliseras, men bara i begränsade och strikt lagreglerade former och endast under fortlöpande domstols-, JO- eller rentav ”Anders Björk”- eller ”Riksmarskalk”-kontroll.

Man kan naturligtvis ironisera över denna utveckling, och tankarna för rentav till en ny möjlig fråga för Bengt Magnusson i ”Vem vill bli miljonär?”. Den självklara frågan är: ”I vilken fas befinner vi oss nu?”. Det svaret är emellertid så enkelt (för den som inte krökt rygg för makten så länge att de bara klarar av att se rakt ned i marken) att det hamnar på tusenkronorsnivån. Snart är vi ju alla en del av det som kallas ”den cyniska generationen”.

Ändå är situationen så mycket allvarligare. Såsom jag ser det – fostrad i detta land med dess demokratiska ideal och professionellt skolad i detta lands juristutbildning – är det inte möjligt, åtminstone inte med någorlunda bevarad heder, att acceptera en sådan smygande rättsutveckling, ledande oss allt längre bort från det liberalt demokratiska rättsstatliga idealet.

Enligt min uppfattning har vi ett slags kollektiv plikt att verka för ett system för säkerhetsskydd som uppfyller tillfredsställande effektivitetskrav men också är, om inte rättvist så, åtminstone någorlunda civiliserat. Det betyder att vi måste acceptera och vara tillfredsställda med att traditionella rättssäkerhetsgarantier visserligen inte är kortsiktigt, men väl långsiktigt, effektiva. Värdet av förtroende för de operativa organen – som SÄPO, IB, MUST etc – och för den politiska makten är med andra ord på lång sikt mer centralt än att man med hjälp av sekretess och administrativa fiktioner låter (det aldrig så goda) ändamålet helga medlen.

Det är oacceptabelt, och mycket farligt, att man istället för att ta en öppen och hederlig diskurs i dessa frågor närmast systematiskt gömmer sig bakom allmänna påståenden om hot mot den nationella säkerheten. Så länge centrala begrepp som ”rikets säkerhet”, ”terrorism” och ”medborgerligt pålitlig” tillåts flyta runt utan att man vågar utveckla vad man egentligen åsyftar, än mindre exemplifiera, får man räkna med att medborgarna lägger helt olika innebörd i begreppen.

Lögnen blir därmed – i namn av skydd för rikets säkerhet – närmast institutionaliserad, och till slut rentav internaliserad. Man ljuger så man till slut tror sig själv! Myten blir så viktigare än verkligheten, och till slut blir hela samhällsbygget ett slags kollektiv livslögn. Jag har svårt att se att detta är ett pris värt att betala, bara för att (beroende på en kanske aldrig så genuint upplevd rädsla) kunna, utan att behöva ta aktivt ansvar därför, hindra gamla FNL-are från att bli snickare på marinmuseum (Leanderfallet). Ja, det är enligt min uppfattning inte ett pris värt att betala ens för att förhindra att det ”vid FRA kan komma att anställas en person som är medlem i Revolutionära Marxisters Förbund (eller att) som värnpliktig kryptör kan komma att placeras en person som är välkänd agitator eller skribent för Förbundet Kommunist” , och det oberoende av att jag själv tycker hemskt illa både om de båda nämnda politiska organisationerna och rentav hyser förakt för de flesta av de nyttomaximerare som en gång dominerade dessa vänstersekteristiska rörelser.

Det må nämligen vara en sak hur man personligen uppfattar dessa rörelser, ja till och med att man med eller utan rätt uppfattar viss politisk uppfattning som innebärande att dess bärare per definition utgör en säkerhetsrisk, men det är en helt annan och mycket allvarligare sak att man döljer detta ställningstagande bakom lagstiftning och därtill i riksdagen aktivt förnekar just det man samtidigt ålägger de operativa organen att genomföra. Transparens är demokratins livsglöd, just för att den ställer krav och därmed hjälper oss att gemensamt tänka efter före.

Georg Branting, en av den socialdemokratiska ”partivänsterns förgrundsfigurer”, enligt Kokk, fick efter kriget i uppdrag att utreda den omfattande STASI, eller IB-liknande kontroll svenska medborgare utsattes för under kriget. Hans slutsats, hans slutord, var helt annorlunda än Kokks. Branting skrev (SOU 1948:7, s 478): ”Vill man, till slut, fatta säkerhetstjänstens inrättande trevande försök att inrätta sig efter omständigheterna under en svår tid, kan sägas, att detta experiment gav åtskilliga lärdomar men främst kanske den, att det troligen är omöjligt i praktiken att finna demokratiskt tillfredsställande former för en hemlig politisk polis. Bäst är, enligt min mening, att på de politiska fälten låta demokratin hålla reda på sig själv. Den äger därtill en egen kraft, alltid framträdande i offentlighetens ljus.”

Så vad lärde socialdemokraterna egentligen av historien och vad har vi lärt oss idag. Hur stark är dagens tilltro till demokratins egna kraft, när man i sin politiska smarthet t o m går så långt att man förskjuter säkerhetstjänstkommissionens rapport till efter valet, just så att denna inte skall kunna bli föremål för politisk diskurs. Vilken fas kommer vi att gå in i med denna efterlängtade rapport, när nu Kokk förklarat för oss sakernas egentliga tillstånd?

(Göteborgs-Posten 3/9-2001)

1. Dåvarande chefen för FST/Säk:s, Gösta Lundström, i största hemlighet framförda argument för att åsiktsregistreringen skulle fortsätta, oberoende av åsiktsregistreringsförbudet, se Registernämndens rapport av den 16 december 1998, s 46

Och jag sparar.

bästa hälsningar

dennis

Kroatiskan och serbiskan kan sägas vara de främsta exemplen på att ett språk är en dialekt med en armé (a shprakh iz a dyalekt mit an armey un flot, אַ שפּראַך איז אַ דיאַלעקט מיט אַן אַרמיי און פֿלאָט ), men det är en förenkling. Dock finns det en politisk komponent i skillnaden mellan serbiska och kroatiska som saknas i de flesta jämförelser mellan närbesläktade språk.

Jag tycker inte man kan säga att tillhörigheten till dubbelmonarkin grundlade den religiösa uppdelningen; den fanns på plats redan i och med kyrkosplittringen 1054 och den gränsen sammanfaller väldigt mycket med gränsen mellan Väst- och Östrom från 395. Den i sin tur har att göra med de latinska och grekiska (kultur)språkområdena som etablerades före Kristi födelse.