Rakel Chukri, vars Sommar-program den här diskussionen utgick från, har språkliga och andra rötter bland syrianer/assyrier i Turkiet, men hon talar en fullkomligt oklanderlig och flytande svenska, är kulturredaktör på en av Sveriges största dagstidningar, Sydsvenskan, och har på viktiga områden värderingar som vi betraktar som svenska. Hennes försvenskning har gått så långt att en ung syrian i hennes föräldrars hemstad i Turkiet konstaterade, att hon numera bara till 25 procent kan anses vara syrian/assyrier.

Genom historien har svenskar flyttat inte bara till länderna i vårt närområde (även Estland!) utan framför all i stor mängd till USA, där flertalet nu är amerikaniserade och ofta bara talar amerikansk engelska. Den här sortens utflyttnings- och flyktingvågor går dock av begripliga skäl inte till fattigare länder, allra minst till länder av typen ditt absurda exempel Somalia. Men fortsätter den ekonomiska utjämningen i världen, får man nog räkna med att människor över lag i större utsträkning söker sig till länder, även långt bort, där de kan få en trygg utkomst. För just Somalia torde dock vägen till att bli ett inflyttningsland för nordeuropeer vara mycket lång.

Själv är jag sen mycket länge svensk medborgare, talar och skriver svenska bättre än många infödda svenskar och jag känner mig hemma i det svenska samhället som jag också har tjänat politiskt.

Men jag är född i Estland och jag både talar och läser estniska. Det betyder att jag liksom Rakel Chukri när det gäller nationalitet har en dubbel identitet.

Problemet med ditt exempel är – som Björn Kumm påpekade – att du ju inte med några objektiva kriterier skulle kunna definiera dig som assyrier/syrian. Inte heller som estländare.

Det finns en dubbelmoral om vilka som kan ses som svensk när man vänder på det.