Kommentarer till Sommar i P1 med Jan Lööf

Av: Fredrik

Fredrik — Fri, 20 Jul 2012 09:48:10 +0000

Tack för svaren, Enn och Tar O´ Ger!
Där ser man ! Pavarotti !
Min fru mumlade faktiskt ett föörsiktigt ”låter som Pavarotti” ( vi lyssnade i bilen och mottagningen var just då inte den bästa) , något jag- som är familjens musikexpert – avfärdade med; Nä, det här är ju Blues !

Vill som avslutning på ADHD resonemanget bara delge er något en mycket klok svensk barnläkare sagt :
”Om något förekommer brett i lindrig form förstår folk inte alltid allvaret i svårare varianter”

tack för ordet
/Fredrik

Av: Tar O´Ger

Tar O´Ger — Fri, 20 Jul 2012 08:02:19 +0000

Till Fredrik: Tack för din långa kommentar! Härligt att saker lyses upp av många och det blir olika slags reaktioner! Jag delar i stor grad din syn på Jan Lööfs vinkling. Jag saknar mest mera statliga pengar till forskningen, till terapierna och stöd för individerna till att skapa struktur, rutiner, schema över hela familjernas vardag.Också forskning bl.a. om matens och feta fiskens och fettets, D-vitaminens och melatoninens roll, stressens betydelse som orsak osv. Som du säger: ett jättestort ämne!!
Låtarna till Sommar- programmen är lätta att få fram på sidan sr.se/sommar ( man letar fram värden från listan och klickar på ”Musiken i programmet”)
Låten, som Enn talade om här ovan är från albumet ”Pavarotti & Friends for Children of Guatemala and Kosovo”

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Fri, 20 Jul 2012 07:28:32 +0000

Till Fredrik: Den näst sista låten, den med B B King, Luciano Pavarotti oc h José Molina, var ”The Thrill Is Gone”.

Av: Fredrik

Fredrik — Thu, 19 Jul 2012 22:40:51 +0000

måste tillägga att jag är ett stort fan till. JL, och har faktiskt diskuterat den här ADHD-frågan med honom tidigare, så därför blev jag oerhört besviken att han valde att spä på den onyanserade bild av ADHD som kvällspressen ( och då ffa Aftonbladet) ideligen gör sig skyldiga till. Jag hade inte förväntat mig det. Btw, någon som vet vad den näst sista låten hette ? jag hittar ingen låtlista på nätet.

Av: Fredrik

Fredrik — Thu, 19 Jul 2012 22:29:12 +0000

ADHD handlar framför allt om perceptionsproblem (precis som autism) och har mycket lite med ”spring i benen” och olydnad att göra. (Möjligen kan man påstå att spring i benen blir en effekten av ett rubbat synintryck..) Jag tror att JL har en mycket svart/vit och förenklad bild av vad ADHD egentligen är. Han har läst DN krönikören (vad han nu hette) och tyckte det lät vettigt, sen blev han förbannad då DN gjorde avbön. ( Den bittra fastern som skulle bli”som folk” om hon tog en sup är ett sådant exempel som tyder på att han är helt ute och cyklar när han närmar sig det här ämnet( att han jämförde diagnosen med ett avlatsbrev är faktiskt är ett slag i ansiktet på de människor som har verkliga problem …möjligen finns det vissa mediapersoner som kan stämma in på den bilden, men det är ju samma snyfthistorirer som vi ser kring kokain o alkohol…det var inte jag, det var drogen ! )

Jag kan hålla med om att det finns en risk för en viss överdiagnosticering, och givetvis finns faran med penningkåta läkemedelsbolag, men den här diagnosen är faktiskt ett allvarligt funktionshinder för många människor.

Någon här ovan skrev om ”trubbiga diagnosmetoder” och det är sant. Dock är diagnosmetoderna lika trubbiga för t ex autism ( som min son har , med tillägget ADHD) Det finns inget blodprov som styrker den diagnosen heller och för bara 20 år sedan ansåg man att autism var ett problem som enbart drabbade barn till kärlekslösa föräldrar. Idag vet man lyckligtvis bättre (förutom några få franska psykologer som obegripligt nog fortfarande hävdar föräldraskuld ) och jag är rätt säker på att vi om 20 år kommer att förstå att ADHD är ett besvärligt tillstånd och att de som är drabbade förtjänar respekt och förståelse.

Vad gäller preparaten som man behandlar ADHD med så har jag iliten, eller ringa, egen erfarenhet. De fungerar dåligt på min son, han blev bara mager av Metaamfetamin och sov ännu sämre. Dock har en av mina närmaste vänner ätit preparatet i snart 10 år. Han brukar säga att utan medicinen blir världen runt honom som ett Kalejdioskåp , något han tidigare – innan diagnos och medicin- alltid trott vara det normala.

Vad gäller ”stark vetenskaplig grund ” så råder det delade meningar om det. Jag skulle kunna hävda (med lika stor tvärsäkerhet som personen här ovan ) att ADHD , ADD Aspgerger och Autism är mycket väl dokumenterade tillstånd som erkänns världen över (utom då av de där prilliga fransmännen) och trötta ut er med länkar som ni i alla fall inte skulle orka läsa. Likadan t med amfetaminbehandlig, den är extremt väldokumenterad, men saknar långtidsperspektiv. I slutändan kommer vi till ett val : Christopher Gillberg eller Leif Elinder ? Jag har haft kontakt med bägge, och för mig är valet enkelt

Av: Tar O´Ger

Tar O´Ger — Thu, 19 Jul 2012 19:51:39 +0000

Till Fredrik: Vad var det som berörde dig mest illa? Jag måste bara fråga dig! För jag tror att du kanske är litet yngre än många av oss desillusionerade äldre är. Och vi har sett många olika bokstavskombinationer dyka upp, och försvinna i graven, läkemedelsbolagen göra ofattbara vinster på upphittade sjukdomar/behov,som sedan ersatts med någonting annat vinstbringande. Jag uppfattade Jan Lööfs prat om bokstavsdiagnoser som att bolagen lurar oss,tjänar pengar, ingen blir bättre säkert på lång sikt, biverkningarna av medicinerna är dåligt dokumenterade, mätinstrumenten för diagnostik och behandlingseffekter trubbiga: Och inte minst:läkemedelsbolagen styr forskningen att bekräfta nyttan av just deras medicin, ofta i väldigt kortvariga studier, utan en aning om långtidseffekter osv. Ingenting bland bokstavsdiagnoserna och behandlingarna vilar på en vetenskapligt stark grund; vi litet äldre kanske är litet mera skeptiska än yngre generationers representanter?!? Så uppfattade jag Jan Lööf på ett ungefär;)
Dock har tydligen amfetaminliknande mediciner, som atomoxetin och metylfendat bättre effekt än sockerpiller, men studierna är korta och långtidseffekterna oforskade!!

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Thu, 19 Jul 2012 19:43:11 +0000

Till Fredrik: Jag känner till ADHD-problematiken genom att jag har personer i min relativa närhet som anser sig vara drabbade av det här fenomenet. Som du säkert vet fanns inte begreppet över huvud taget förr, när jag själv var yngre. Så säkert finns det fortfarande kvar både definitions- och gränsdragningsproblem – därmed alltså inte sagt att det över huvud taget inte skulle finnas problem av det här slaget.

Av: Fredrik

Fredrik — Thu, 19 Jul 2012 18:56:10 +0000

Bra speglat! Är också en stor beundrare av J.L och älskade den musikaliska lektionen.. dock blev jag personligen illa berörd av ADHD resonemanget.

Av: Tar O´Ger

Tar O´Ger — Thu, 19 Jul 2012 17:14:26 +0000

Du lyckas väl, allt som oftast,att ge en bra bild på helheten, utom som du säger,när du inte alls delar någonting med prataren. Det är ju väldigt förståeligt, jag kommer att få bannor för min eviga ”positivitet”, men jag beundrar dina skrivar- och sammanfattningstalanger, verkligen.
Jag glömde skriva kompositörens och textförfattarens namn till ” Smoke gets in your eyes”: Kern och Harbach, 1933.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Thu, 19 Jul 2012 16:52:58 +0000

Till Tar O’Ger: Också jag gillar den. Men jag har sällan med en fullständig förteckning över de låtar jag gillar, försöker snarare illustrera samband mellan musik och prat eller mer allmänt ge mina läsare exempel på musiken i det aktuella programemt.