Kommentarer till När den åldrande kroppen börjar svika en

Av: Tar O´Ger

Tar O´Ger — Thu, 07 Jun 2012 11:32:24 +0000

Till Ann Christin Sandlund: Tack för ditt svar! Med risk för att bli litet tjatig, så skulle jag ändå vilja fortsätta litet. Du skriver om en skada på en ven. Förträngningarna i artärerna brukar vanligtvis orsaka både stroke och infarkter/kärlkramp. Jag är personligen engagerad i mekanismerna bakom infarkter i kroppen och i synnerhet intresserad av medicinernas, inflammationernas( i kroppen), menopausens hormonbrists inverkan på artrosen hos kvinnor och kostens roll i allmänhet. Stressen verkar du hålla i schack med yoga,meditation och livsglädje. Gjorde du så före artrosen och stroken också? Jag är övertygad om att även om det finns en massa komponenter bakom div. infarkter( blodtryck, rökning, alkoholkomsumtion,stillasittande liv, genetik och arv etc)så finns det enkla sätt att minimera risken för tex stroke. Ta hand om sitt psyke som du skrev, ta hand om sina inflammationer snabbt( sköta sina tänder väl, kurera förkylningarna rappt) undvika antiinflammatoriska mediciner i regelbunden användning( de har faktiskt proppbildning som en sällsynt men existerande biverkning, och de ändrar blodbilden också med blödningstendens, så att det är tänkbart, att fett- och blodcellsförträngningar inne i artärerna lossnar),mäta blodtrycket regelbundet efter 50-årsåldern, ofta om man blir mera stilla och ännu oftare om man blir kroniskt sjuk.Och naturligtvis medicinera högt blodtryck. Kvinnor i menopaus får en fördel mot artros av östrogen(enbart, utan regelbunden gestagentillskott),som hindrar osteoporos, och ökning av rörelseförmågan hindrar proppbildning. Männen skulle ju säkert få nytta av en liten testosterondos extra också, och man kan bara hoppas, att både kvinnornas och männens hormonbehandling i framtiden får mera resurser och stöd allmänt. Manliga gynekologer skriver östrogenrecept nästan uteslutande till sina hustruar, så man kan ha det som rättesnöre om man undrar över nyttan av extra hormontillskott!;)
Ipren är en antiiflammatoriskt verkande medicin, som tex astmatiker med ständiga inflammatoriska processer i luftrören, magsårspatienterna etc inte skall ta för ”överkänslighetsreaktionsriskens skull” och för blödningsriskens skull;på tal om mediciners verkan på hela kroppen: inflammation/blödning varsomhelst kan förvärras/orsakas/förflyttas någonstans, var det är trångt och opassande som i hjärtats kranskärl och i hjärnans små artärer. Så jag skulle inte äta antiinflammatoriska mediciner annat än väldigt sällan, ta paracetamol som tex. Alvedon 1.5 tabletter( minst 600 mg som är den värksamma dosen) regelbundet, när smärtorna är som värst. Paracetamol 600 mg har samma smärtstillande effekt som 10 mg morfin enligt medicinska studier gjorda på/med cancerpatienternas smärtlindring( innan man ville sälja en massa giftigare nyare läkemedel för dyrare pris). Det här är en av mina hjärtefrågor i livet, och jag skulle önska att professionen inom medicin skulle få en mera offensiv och allmänhetsinriktad inställning i föregyggande arbete mot stroke och hjärtinfarkter.

Av: Ann Christin Sandlund

Ann Christin Sandlund — Thu, 07 Jun 2012 06:47:25 +0000

Tack, Tar O’Ger! Jag delar så mycket som jag anser lämpligt, både för mig som bärare och för mottagarna ;)! Enns blogg är befolkad av mestadels kloka människor, så för mig är det en styrketår att komma hit. Det kan också uppstå sympati och nära nog vänskap, trots att man aldrig har setts IRL. Jag har undvikit mediciner så långt som möjligt. Istället har jag satsat på yoga, meditation och livsglädje. Diklofenak (antiinflammatoriskt) har jag provat en gång, för övrigt vanliga Ipren o dyl. Min stroke beror inte på hjärtproblem eller annan sjukdom, utan bara otur – en skada på en ven. Tack återigen för dina vänliga ord.

Av: Tar O´Ger

Tar O´Ger — Wed, 06 Jun 2012 15:26:24 +0000

Till Ann Christin Sandlud: Hoppas du ursäktar en fråga om din medicinering före stroken. Åt du antiinflammatoriska mediciner, cox 2-hämmare el. coxiber mot din artros? Skulle vara jättetacksam, om du orkade svara. Tycker nog att du har fått mycket att bära på dina axlar, tur att du har så fantastiskt stöd i dina ”hemmatrupper”.Här får alla ta del av varje ord man skriver, och det är nog skönt om man vill dela på någon sorg eller motgång så blir det bara små små spillror kvar av dem hos den ursprungliga bäraren! Vill önska dig jag med god/bättre fortsättning och trevlig sommar!

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Wed, 06 Jun 2012 10:48:39 +0000

Till Ann Christin Sandlund: Jag visste inte att du pesonligen har drabbats så hårt, men kanske är det just det du nu berättar skälet till att jag känner ett slags själsfrändskap. Inte heller jag känner någon lust efter ett liv annat än mitt vanliga, långt mindre efter att tas om hand på en institution.

Av: Ann Christin Sandlund

Ann Christin Sandlund — Wed, 06 Jun 2012 09:46:09 +0000

Jag har ju följt dig rätt länge nu, och har läst om de tilltagande sjukdomarna och besvären. Jag antog att jag själv skulle drabbas av diverse sjukdomstillstånd bortåt 70, men redan vid 53 slog artrosen till för min del. Jag går numera med käpp, visserligen pimpad med blommor, men kul var det inte. Huset började vi anpassa till en ålderdom som vi trodde låg 20 år bort, men tur var väl det. För ett tag sedan drabbades jag av en stroke, vid 56. Min efterlängatde skrivartid fick avbrytas, för inget fungerar och jag är förstås sjukskriven, jag som aldrig varit sjuk annat än som gravid. Nu är både ord, siffror och närminne en enda röra. Orken håller i tio minuter. Märkligt nog är jag inte särskilt ledsen eller ens rädd. När jag inte längre var den fasta klippan klev mina vuxna barn in på ett sätt som jag verkligen inte förväntat mig eller ens trott. Min man likaså. Det är ok att vara svag, säger de. Och det är det, förutsatt att man får hjälp. Även sjukvården har fungerat utmärkt, och våren har nog aldrig varit vackrare än i år, trots regn och kyla. Jag skrev hem mig efter ett dygn, fullt medveten om allvaret, men jag ville hellre sitta bland hundar och vitsippor, än hur tryggt det än var att stanna på sjukhus. Nu har jag släppt jobbet, romanen, de planerade resorna och njuter av att kunna laga mat, hänga tvätt och rensa lite i mina pallkragar. Jag kommer naturligtvis att komma igen, men även om det inte blir som förr är det ok. Vissa saker är bättre. Och jag ser fram emot dina berättelser om stort och smått. Jag har rensat bland bloggarna, men du hänger kvar till sist ;)! Ha en underbar nationaldag!

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Wed, 06 Jun 2012 05:42:40 +0000

Till Kerstin Berminge: Jag äter också D-vitamin, varje dag – jag äter både allsidig coh nyttig mat och tar kosttillskott – men inte har det någon effekt på just det här.

Av: Kerstin

Kerstin — Tue, 05 Jun 2012 23:42:39 +0000

Läste någonstans att de flesta äldre, dit även jag räknas, lider brist på D-vitamin vilket gör att deras muskler förtvinar. Alltså äter jag det numer – fast jag kan inte påstå att jag märker någon stor skillnad. Möjligen är en del av mina begynnande krämpor lite mindre påtagliga.

Men som du säger, man får vara glad så länge hjärnan fungerar. Själv hoppas jag få lämna in innan den rasar ihop. Det räckte att genomlida den saken med mamma.

Av: Tar O´Ger

Tar O´Ger — Tue, 05 Jun 2012 14:26:26 +0000

”Ålderdomen kommer sällan ensam” säger man tydligen i Finland!? Bra sagt i varje fall. Jag hade en gammal bekant( kände henne mellan hennes 81 och 94 år)som brukade säga: ”Ner kommer man alltid”. Bra sagt och väl bevisat, säkert globalt, skulle man kunna tro;) Bra skrivet Enn, som vanligt!