Kommentarer till En salig röra

Av: Ann Christin Sandlund

Ann Christin Sandlund — Wed, 06 Jun 2012 10:01:30 +0000

Jag valde att inte konfirmera mig som 14-åring, mitt första vuxna beslut. Inget av mina fyra barn har heller valt detta. Däremot har jag funderat och läst mycket om olika trosuppfattningar, sett mig som en slags troende, men numera ateist. Jag har med största nöje läst Bibeln från pärm till pärm, som storslagen berättelse. Jag besöker gärna kyrkor och andra tillbedjans hus, men inte för någon guds skull, snarare för skönheten, arkitekturen, stillheten och musiken.

Av: Kerstin

Kerstin — Tue, 05 Jun 2012 23:49:55 +0000

Era barn är väl snarare i min dotters ålder, och där var det visserligen fortfarande vanligt att konfirmera sig men en hel del avstod vid den tiden (slutet av 70-talet), men i min, egentligen vår generation för vi får väl sägas vara i samma generation även om jag är några år yngre, var det närmast extremt ovanligt så ovanligt att jag ansågs lite konstig.
Min räddning var väl att en del klasskamrater konfirmerade sig på sommarläger och därför tänkte inte så många i klassen på att jag inte var med på konfirmationsundervisningen. Men kom saken på tal så fick jag ju höra att det var konstigt att jag inte var konfirmerad och finna mig i att jag ansågs lite udda ja rentav lite suspekt.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Tue, 05 Jun 2012 10:09:06 +0000

Till Kerstin Berminge: Våra två gemensamma barn är heller inte konfirmerade.

Av: Kerstin

Kerstin — Tue, 05 Jun 2012 09:48:09 +0000

Nu måste du fylla i det här papperet, sade jag till pappa när jag var 13 år, och lämnade fram någon slags anmälning till konfirmationsundervisning, som vi hade fått med oss hem från skolan. Pappa tittade på papperet, såg sen strängt på mig och frågade:
– Tror du på det där?
– Nej, svarade jag.
– OK. Du får förstås konfirmera dig om du absolut vill, men du ska veta en sak, du får inga presenter och inga nya kläder. Konfirmera sig ska man göra för att man tror, inte för att få presenter – och klocka har du ju redan.
Det avgjorde saken. Jag är alltså inte konfirmerad.
Vi var två i klassen som inte konfirmerade oss. Jag och Dan. Fast vi två fann inte varandra förrän drygt 10 år senare
Och nej, dottern är inte heller konfirmerad – av fritt val.
Dagen efter sin var 18-årsdag kom hon hem med ett papper för mig att fylla i:
– Här mamma, skriv under här. Nu ska vi gå ur kyrkan både du och jag.
Jag hade talat om det länge men det hade inte blivit av. Det blev det då.