Är det inte sånt som (s) ska ta fasta på och suga upp i sin politiska kultur?

Jag tror inte dugg att det är bättre i de andra politiska partierna. Kanske är det så att de gamla folkrörelsernas sätt att fungera har spelat ut sin roll och då är det väl bara att anpassa sig till detta. Jag är ännu inte lastgammal och är definitivt beredd att oavlönat jobba för (S) i en modernare organisation och med nutidens medel.

Det här diskussionen kan heller inte begränsas till en fråga om mötesformer utan handlar om strukturer och samhällsorganisation. Det handlar inte om några tusen medlemmar i SSU utan om hela ungdomsgenerationer som lever ett liv helt vid sidan om existerande folkrörelser och kulturella strukturer, men i vars verklighet mycket sker som vi inte verkar vara ett dugg intresserade att sätta oss in i eller ta åt oss av…Det måste vara en måtta med nostalgin predikad av oss gamlingar. Synd att en sån här diskussion inte kan föras med korta blogginlägg, här behövs det många kvällar av samtal framför björkvedsbrasan för att komma in i frågorna…

På SSUs valläger 2006 stärktes jag i min uppfattning om vad som är möjligt. En ombudskamrat (vanligen kallad ombudsman) från Kommunal sa att hon varit ensamstående mamma samtidigt som hon varit politiskt aktiv.
Det handlar om hur vi organiserar rörelsen. Kunde vi då kan vi nu.
Anti-auktoritära mötesformer kan nog hjälpa den ideologiska diskussionen. Hinner inte skriva mer nu än att du är en intressant 25+are, Enn;-)

Idén om dagis som komplement till möteslivet har prövats, till exempel i samband med kongresser. Jag vill i sammanhanget också påminna om att min hustru, när hon var talman, inrättade dagis i Riksdgen.

Under 7sjuttiotalet, när vi och många andra partiaktiva hade små barn, var det mycket vanligt att ta med barnen till exempel på föreningsmöten.

Socialdemokratin har i mångt och mycket blivit en vänskapsförening för folk med uppdrag i kommun, landsting och riksdag och/eller en förening för intern beundran. Vad som är mest framträdande beror på s-förening och arbetarekommun.

Jag tror att det är viktigt med breddad verksamhet och att mer av privatlivet blir en del av rörelsens liv:
Gemensamma utflykter och studiebesök vore kul. Vi borde damma av SSUs gamla kampanj ”tillsammans för en idé” som syftade till att väcka liv i folkrörelserna. Musikskapandet är något jag saknar. Lyrik och annan kultur, som du skrivit om Enn, borde också lyftas fram och uppmuntras.

Det är tillsammans och som en helhet som traditionella mötesformer (kongresser, årsmöten, styrelsemöten m m) och nya och kanske friare mötesformer gör sig bäst. Om vi håller kvar vid bara de gamla blir det för stelt och träigt i rörelsen. Om bara fritt skapande tar över blir det i praktiken omöjligt att driva parlamentarisk politik.
Det är som med rollfördelningen mellan offentlig sektor och folkrörelser som med den mellan olika mötesformer:
de ska komplettera varandra.

Varför inte föreslå kongressdagis för alla småbarnsföräldrar som blir valda till ombud eller av andra anledningar vill åka dit? Kanske ett stående mötesdagis för alla större möten?

Jag är utled på enformigheten, maktfullkomligheten och visionslösheten. Vi borde rycka upp oss och det genom att vitalisera folkrörel(s)en.

Det finns säkert många delförklaringar till att medlemskadern blir allt äldre. Jag ska, utan inbördes rangordning, lista några:

Jag har full förståelse för att föräldrar med barn på dagis och på lågstadiet har fullt upp ändå med sina liv, detta särskilt i en tid då kraven från arbetsgivarna också hårdnar. Men ingen kräver ju att en partimedlem i den situationen ska ta på sig de tyngsta och mest slitsamma uppdragen – det räcker ju med att vara medlem och gå på de möten som intresserar en.

Ändå: när jag och mina jämnåriga var i den där situationen, strömmade det nya medlemmar till socialdemokratin. En viktig förklaring bör ha varit att partiet då diskuterade ökad jämlikhet och var öppet för radikala samhällsföfändringar som kunde entusiasmera unga sinnen. Slutsatsen är att det inte räcker med medlemsvärvarblock – partiet måste ha visioner om ett annat samhälle än en variant på det existerande borgerliga samhället, och det måste välkomna människor som vill bidra till en sådan samhällsförändring.

Jag håller med Edvin om att dagens mötesformer också fyller en funktion. Men kanske borde den centrala partiexpeditionen i Stockholm sammanställa exempel på andra typer av verksamheter som kan fånga nya gruppers intresse och hur man når ut med information om detta i det i många avseenden annorlunda samhälle som vi lever i nu. När jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), hade vi en mycket uppskattad artikelserie, ”Röda vågen”, om verksamhetsidéer att ta efter, och jag själv gav, tillsammans med folk på den av partiet ägda reklambyrån ARE Idé 2, ut en stor och väl illustrerad handbok om hur man på olika sätt kan nå människor, ”Att informera”.

Du tar själv upp behov av att göra saker utanför de vanliga mötesformerna. Det betyder kanske att det behövs nya mötesformer där det som du känner behov av kan tas upp.

De mötesformer vi har idag behövs – också. Men de behöver blandas upp med annat, som såna möten som du skrivit om. Socialdemokratins rutiner är ganska konservativa.

Vi har inget val annat än att tänka om. Det du behöver tänka om är att sluta be om ursäkt när du inte har anledning att göra det, Simone.