Kommentarer till Dizzy Gillespie – en av bebopens stora

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Mon, 28 Mar 2011 08:32:45 +0000

Till Hans-Evert Renérius: Men hej! Dig minns jag från min tid som Libertas-redaktör.

Av: Hans-Evert Renérius

Hans-Evert Renérius — Sun, 27 Mar 2011 22:05:11 +0000

Hj på Er!

Mycket intressant att läsa igenom den svenska spelhistorien om Dizzy. Sist jag hörde honom live var på konserthuset 1968. Nåväl – tiden går. Arbetade då som journalist på Lärartidningen. Nu har jag plockat fram ett album från 1961 – inköpt denna sommar i New York – i en ledighetspaus från Kungsholm. LP jag köpte heter Perceptions och breddar Dizzys musikaliska arena, särskilt i The Sword of Orion (4:25) – en originell skiva. Undrar omskivan är känd på svensk mark? Hör av Er med tankar och uppgifter.
Varma hälsningar/ hansevert r.
PS: medverkade i Libetas en gång i tiden (René)

Av: Kristina Friberg

Kristina Friberg — Thu, 16 Apr 2009 14:58:28 +0000

Hej alla Dizzy vänner
Museet har i sin ägo en sordin som tillverkades i Uddevalla för Bröderna Johanssons Autometall i Skellefteå och som salufördes som ”The Dissy G mute”. På asken säger D ”never before did I have such a mute and it is amazing how a mute with so many top scores could be made”
Känner någon av er till detta och kan berätta ngt därom. Var han någonsin i västerbotten tex

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Wed, 25 Feb 2009 16:56:02 +0000

Till Mats Werner: Jag har inte så mycket med Lasse på skiva, men jag har i alla fall LPn ”Lasse Werner och hans vän Christer Boustedt” från 1978. En stor del av materialet där är ju skrivet av Lasse.

Jag minns inte på rak arm om jag har skrivit om den här plattan på den tiden, men hittar jag något, återkommer jag.

Palme var jazzälskare. Däremot tvivlar jag på – jag kände honom – att han skulle ha uppskattat om någon man hade tagit honop på pitten.

Av: Mats Werner

Mats Werner — Wed, 25 Feb 2009 10:59:50 +0000

Kul att Du är Dizzyian! Själv har jag aldrig hört honom live, med väl digitalt.

Min bror Lasse, jazzpianasten, krälade givetvis vid Dizzys fötter och vännen Janne Carlsson berättade vid minneskonserten efter bror min på Fasching om det tillfälle, jag tror det var på Umeå jazzdagar då Dizzy skulle spela efter Lasse och hans vänner. Det hörde till att man introducerade det efterföljande bandet och Lasse harangerade Dizzy i storslagna hyllningar på engelska. Dizzy stod i kulissen och myste åt berömmet och stegade sedan ut på scenen, varvid Lasse istället för att skaka hand tar ett rejält grepp om Dizzys ”balls”. Dizzy frös och auditoriet drog efter andan. Så sprack ett leende fram och repliken ”THAT was nice!” förlöste situationen.

(I en senare tidningsintervju har Janne en något ändrad version där Dizzy istället säger ”Thank You” och ”tar Lasse på snorren” till publikens jubel.)

Till saken hör att Lasse på den tiden detta begav sig, av någon anledning hade börjat hälsa på folk på detta ”Werners sätt” (det låg väl i den revolutionära andan och befrielsen från konventioner och annat gammalt damm). Det står t.o.m. om Lasse i något musiklexikon att han ”spelat med L. Young samt tagit O. Palme på pitten”.

Jag vet inte hur sant det sista är men det skulle inte förvåna mig. Lasse var inte den som generade sig. Han tog sig t.o.m. fram per telefon till såväl Reagan (för att skälla) som till Frank Sinatra (för att gratta på dennes födelsedag).

En ytterligare kuriositet i sammanhanget. Det finns bara två vita trumpetare som ansetts tillräckligt bra för att ha fått platsa i de två stora svarta banden och båda har svensk anknytning. Roffe Ericsson spelade med Duke och Stu Hamer (som spelat med såväl brorsan, som Putte Wickman, Leif Asp, Povel Ramel och i Emanons storband, spelade länge i Dizzys ”Big Reunion Band.
Mvh
MATS WERNER

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Sat, 21 Feb 2009 18:51:24 +0000

Till Rolf Jansson: Tyvärr inte – jag varken har eller har läst boken. Man kanske skulle skaffa den.

Av: Rolf Jansson

Rolf Jansson — Sat, 21 Feb 2009 18:47:37 +0000

Hej igen. Ja nog kunde och var Kuriren värd ett bättre öde. Synd att du inte stannade.
Har du läst vår bok I afton Landgrens – den handlar om hur en familj spelat och burit upp ett brukssamhälle som Degerfors under 100 år. Och ur den traditionen har alltså Nils Landgren kommit fram – han som anses vara världens bästa trombonist. Det är jättemycket historiska bilder om bruket, arbetet, musiken och fotbollen och dessutom en cd-skiva med 25 låtar med Landgrensmusik – bland annat när Nils Landgren och OD framträdde i universitets aula i Uppsala

Av: Mario Matteoni

Mario Matteoni — Sat, 21 Feb 2009 17:45:00 +0000

Tack Enn!
Jag har Rasmussens bok och ska genast kolla i den!

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Sat, 21 Feb 2009 16:48:02 +0000

Till Rolf Jansson: Visst minns jag dig, både från Örebro-Kuriren och från din senare journalistiska gärning. De där somrarna på 1960-talet var en lycklig tid: Jag var produktiv och erbjöds också, med personalens stöd har jag förstått, jobbet som chefredaktör efter Herbert Söderström men tyckte mig inte kunna ta det, eftersom hustrun hade jobb med internationell inriktning, först i Uppsala, sen i Stockholm. Jag har många gånger undrat vad som kunde ha hänt med gamla kära Kuriren, om jag hade tackat ja och stannat…

Den här bloggen lever ett fritt och livskraftigt liv: jag har ett besökssnitt om cirka 1.200 per dygn. Jag skriver om politik men just nu ännu mer om kultur, bland annat musik. Det här har lett till att ganska många gamla journalistkollegor hör till läsarna och kommentatorerna. Anders Thunberg, Björn Kumm, Hans O Alfredsson och Mats Rosin hör till dem som relativt regelbundet dyker upp här.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Sat, 21 Feb 2009 16:33:10 +0000

Till Mario Matteoni och Anders Thunberg: Jag har några böcker med uppgifter om amerikanska jazzmusikers framträdanden och turnéer här i Sverige men ingen som ger en heltäckande bild. Åke Abrahamssons med fleras ”Den gyllene cirkeln – jazzen på 1960-talet” innehåller en del om Dizzy men dess tidshorisont ligger för långt fram i tiden. I Ludvig Rasmussons ”Jazz” hittar jag en uppgift om att Dizzys storband gjorde en lång turné i Sverige redan 1948, men det är för tidigt. Av Erik Dahlbergs ”Möte med jazzen” framgår att Dizzy med storband kom till Sverige i februari 1953, vilket är snubblande nära det Mario minns men fel årstid. Men Dizzy var en flitig gäst här, så det är väl inte uteslutet att han kom tillbaka under sommaren samma år och då turnerade i parkerna.