Och din alternativa tolkning av Riding är intressant.

”Dö innan du dör” är inte Rumis egna ord utan en (bland sufier mycket omhuldad) s.k. profettradition, alltså ett uttryck som (med rätt eller orätt) tillskrivs profeten Muhammad, och syftar på något helt annat än det jag tänker mig att Riding är ute efter. ”Dö innan du dör” är en maning till den andligt sinnade att vara ”död för denna världen” och ägna lika lite tid och möda på att eftersträva världslig framgång och materiell välfärd som han skulle göra om han vore död. Döendet här är alltså av godo: man lägger oväsentligheterna åt sidan för att koncentrera sig på sitt förhållande till Gud.

Hos Riding rör det sig uppenbarligen om något annat. Möjligen, som du skriver, om en själslig, förtida död. Men jag kan också mycket väl tänka mig att hon lockades av tanken på att gestalta de verkligen dödas fortsatta tillvaro, hur all den futtighet och småaktighet, osäkerhet och ”falsk uppriktighet” som kännetecknar människan fortsätter obehindrat hinsides. Jag ser inget i de rader du citerar som motsäger en sådan läsning, i alla fall.

Som vi väl båda har kunnat konstatera, är vi inte alltid politiskt överens. Men den sortens åsiktsspännividd hör till det intressanta i tillvaron, detta sagt som ett senkommet inlägg i den lätt bisarra debatt i ämnet som har förekommit på s-bloggar.

Jag är uppe i ett dygnsgenomsnitt på cirka 1.200 besökare, och även dåliga dagar når jag det där talet du nämner, 500. Den här publiken är politiskt blandad, dock inte alltid debattlysten. Men utan tvekan har jag också nått många partivänner, som inte har hittat min blogg via s-boggar.

Min kompis Said och jag gjorde en sammanställning till en stor fest här i byn, med utdrag och enstaka hela dikter, Said hade med sig hemifrån och vi gjorde den komplicerade överföringen från arabiska till engelska till svenska. Men du har ju en Sveriges främsta kännare på området på Uppsala Universitet, Jonathan Morén. Han vet säkert mer än jag. Annars får man hålla sig till de engelska översättningarna, men jag tycker att de blir utslätade och ”poesifierande” många gånger och offrar den avskalade klarheten för versmåttet.

Angående bloggens logik, så är jag en nybörjare på området, men jag fascineras av hur strömmarna går, jag har ungefär 30 000 läsningar på ett år och det är väl vad Blondinbella har på en timme, men jag skriver ändå. Nej det som förvånade mig var att när man tror att man skriver för en speciell publik så visar det sig att publiken komer från ett helt annat håll. Och det är klart att det finns fler partivänner på nätet än de 500 som nyttjar s-info.

Apropå din blogg: Jag läste här om dagen om dina mödor med att bli synlig på s-bloggar. Jag dyker ju upp där en gång i veckan, när jag skriver om Melodikrysset, men i övrigt syns jag, trots mitt mycket höga besökarantal, sällan där – och inte tror jag att Ridings poesi lockar s-bloggarna heller. Men bra mycket intressantare är det att när jag för kort tid sen skrev mycket provocerande om Maud Olofsson (inklusive i rubriken), gick det – trots att jag citerades i Svenska Dagbladet med foto och allt – inte heller upp på s-bloggar. Jag verkar få mina läsare på annat sätt, och uppenbart registreras de som går in på min blogg för egen maskin inte där. Jag kan leva med det, men ibland skulle man ju vilja nå just sina partivänner…