Och för att säga det ännu tydligare: av dagens politiker, socialdemokrater så väl som andra, är det påfallande många som saknar just detta slags bildning.

Beträffande sosseradikalism och konservatism kan mycket sägas. Jag vill inte betrakta mig som ursosse men är uppvuxen i ett ”ursossigt” hem där vägarna var ”tapetserade” med alla rörelsens ideal. En ledstjärna var bl.a. att strävan efter bildning och kunskap var viktigt. Ja nästan viktigare än materiellt välstånd. Kultur och utbildning var väsentliga delar av politiken. Många framstående socialdemokrater har genom historien betonat detta både i teorin och genom praktiska handlingar. Flera borgerliga politiker har också haft bildningsideal. Men inom socialdemokratien har det varit en del av ideologin. Men sedan ett tjugotal år sedan är detta enbart historia. Idag verkar inga politiker, oberoende av färg, (Jag bortser helt från alla konstiga utspel från FP:s ledare) tycka att detta är viktigt och politikernas krassa syn är att inga väljare vinns genom att hålla kulturens fana högt.

Jag har nästan alltid lagt min röst på (S). Dock har jag många gånger tvekat och detta beror främst på utbildningspolitiken, som någon gång på slutet av sjuttiotalet tappade kontakten med verkligheten och samhällsnyttan och framför allt släppte de gamla idealen om bildning och kunskap. Detta var lika smärtsamt att uppleva för min gamle far som det var för mig.

Enn, jag läste din text om ditt engagemang som kulturpolitiker i Uppsala. Det har härligt att notera att det finns ”gamla” sossar som fortfarande tror på kultur och kunskap. Det är dock minst sagt tråkigt att det var länge sedan jag såg din like på riksplanet.

Delar din uppfattning om sosseradikalismen och konservatismen. Visst är det sorgligt att det ska flyta ihop!