Debattartikel 2006 om Milton Friedman
Den kände nationalekonomen Milton Friedman dog i november vid hög ålder. Hans gärning hyllades av många. Men att han var mycket kontroversiell.
När han skulle ta emot Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne 1976 möttes han av häftig kritik – framför allt på moraliska grunder. Mindre än två år efter Pinochets blodiga militärkupp i Chile hade han där hållit föreläsningar med rekommendationer för diktaturens ekonomiska politik Dessa grundade han på sina teorier om sambandet mellan inflation och arbetslöshet. Erfarenhetsmässigt hade det ett bra tag varit klart att bekämpning av arbetslöshet brukade medföra ökad inflation. Stram penningpolitik för att minska inflationen ledde å andra sidan till högre arbetslöshet. När Milton Friedman teoretiskt utredde sambandet kom han fram till att det bara gällde på kort sikt. Om man fortsatte med expansiv politik för att försöka minska arbetslösheten ledde det långsiktigt till både växande inflation och ökad arbetslöshet. Teorierna bekräftades senare empiriskt.

I Chile rådde hyperinflation – på flera hundra procent. De av Friedman rekommenderade åtgärderna innebar en chockterapi. Nedskärningarna på 20-25 % ledde till jättehög arbetslöshet och social misär. Friedman hade visserligen framhållit att de som blev mest utsatta skulle ha hjälp. Det var väl mer än man kunde räkna med av en så hänsynslös regim.
Men även annan kritik förekom. Gunnar Myrdal, som några år tidigare fått samma pris och nu ångrade att han tackat ja, skrev i DN att nationalekonomin (som borde återta klassikernas benämning politisk ekonomi) dels inte har samma hårda kärna som naturvetenskaperna, dels inte heller kan ha samma objektivitet. I nationalekonomisk forskning kan man inte räkna med att få fram konstanter, dvs sådant som förr kallades naturlagar. Den sociala verkligheten är alldeles för föränderlig. När det gäller det politiska måste man kritiskt analysera sina egna värderingar och också klart framlägga sina utgångspunkter från dem. ( Myrdal har utförligare behandlat detta i sin skrift: Objektivitetsproblemet i samhällsforskningen. Rabén & Sjögren 1968. 95 sidor. Den borde utges på nytt). Att Friedman inte delade dessa uppfattningar framgick klart av hans nobelföreläsning och hans fortsatta gärning. Han argumenterade mycket energiskt att nationalekonomin som vetenskap var likvärdig med fysik, biologi, medicin och meteorologi. I fortsättningen ägnade han framför allt tid till att upplysa om hur ekonomisk politik borde utformas enligt hans idéer.

Han hävdade alltid starkt Individens frihet mot diktatur, kommunism, socialism och välfärdsstat. I likhet med de flesta uppfattar jag att den senare har ökat den personliga friheten. Utan statliga stipendium och studielån hade det inte varit möjligt för mig att studera. Märkligt att det samma tycks gälla Milton Friedman. Han förlorade sin far när han var femton och tack vare statliga stipendier kunde han ändå gå den akademiska vägen. I Frihet att välja, som han skrev tillsammans med sin hustru Rose, kritiserar han hela ”välfärdssoppan”: socialförsäkringar, bostadssubventioner, ”socialiserad” sjukvård, allmänna skolan etc. Som lösningar på problemen förordas oftast privatiseringar, ibland in absurdum I en tidningsinterju på 80-talet läste jag att han inte ens uteslöt privatisering av polisen!
Inflationen betraktade han som vår tids farliga sjukdom. Arbetslösheten såg han tydligen inte på samma sätt. Det var inflationen som ledde till Rysslands kommunism och Tysklands nazism. Och till militärjuntan i Chile, ja också till andra militärdiktaturer i Sydamerika. Historiker är nog av annan mening. Den stora depressionen hade kunnat undvikas med de rätta penningpolitiska åtgärderna och berodde inte alls på inneboende motsättningar i den kapitalistiska ekonomin. Andra hänvisar till de ständigt återkommande kriserna och att de inte utvecklats till stormstyrka i vår tid beror på rustningarna under det kalla kriget och USA:s ideliga interventioner och krig.

Det kan tyckas att hans idéer hade stor framgång. Reagan, Thatcher och många fler politiska ledare anses ha påverkats av honom i sin nyliberala praktik. Men det ryktas att han ändå inte var nöjd. Att Sverige införde skolpeng som liknade ett av hans förslag gladde honom.
Nu verkar det som privatiseringsivern mattats något världen över. I Latinamerika har befolkningen fått nog av den nyliberala medicinen och hostar upp den genom att rösta fram vänsterregeringar. Man får hoppas att vår nya regering besinnar sig och inte genomför sina planer på att sälja statliga företag. De är ju folkets egendom och kommer då att bara ge pengar en enda gång.
Må Milton Friedman vila i frid. Liksom de mer extrema av hans idéer.

Sixten Andréasson
Everöd

Annars håller jag med om att vetenskapsmän har ett moraliskt ansvar. Hur stort kan diskuteras från fall till fall.

Skrev en debattartikel – på begäran – till Kristianstadsbladet efter MF:s död. Om Enn Kokk godkänner det kan jag lägga in de i bloggen. Annars kan jag sända den till dig, Anders Thunberg.