Jag tror jag nu lämnar ditt stall och dina väl ryktade stallhästar för gott, för att få sväva mid-air utan förlust av hela det politiska panoramat. Du vet att mitt hjärta är svenskt och mitt arsel är internationellt.
Ta väl hand om dig och de dina.

Men OK då. Jag har ju, själv och från min egen estniska familj, erfarenhet både av integration och av integrationspolitiken som den tillämpades på 1940-talet. Då kunde man bli svensk medborgare först efter flera års väntan och efter prövning av bland annat språkkunskaper. Ändå tror jag inte att de här reglerna tillämpades särskilt hårt – språkprovet var mer pliktskyldigt, och för oss baltiska flyktingar var det ganska lätt att få svenskt medborgarskap. Sverige behövde arbetskraft och esterna – framför allt männen som snabbt slussades ut i jobb – lärde sig också tillräckligt mycket svenska ganska snabbt. Kulturkonflikterna var få, eftersom esternas kultur och religion var snarlik svenskarnas.

I dag, när det kommer flyktingar från hela världen, utgör flyktingarna naturlgitvis en mer blandad skara, vilket utan tvekan kan göra att det ibland skaver mellan de olika grupperna i samhället. Undervisning i svenska språket och introduktion i det svenska samhällets sätt att fungera är naturligtvis bra, men man ska inte inbilla sig att det man vill åstadkomma går att åstadkomma genom just det slags formella krav som till exempel Folkpartiet har slagits för.