Kommentarer till Fransk tragedi – och svensk?

Av: Mats Rosin

Mats Rosin — Tue, 25 Nov 2008 10:42:27 +0000

Till Anders Th: Jag åker gärna över Kvarken och det finska exemplet skrämmer inte alls. Tvärtom, Josefin Brink skulle bli en utmärkt jämställdhetsminister och Jonas Sjöstedt; den forne EU-parlamentarikern, skulle klä vilken ministerpost som helst i en blivande s-v-mp-regering.
En annan sak är om vänsterpartiets bräckliga enighet verkligen pallar för att behöva ta regeringsansvar?
Men det riktigt stora vänsterbekymret i dag är ju den socialdemokratiska tomheten på nya idéer. Har partiet inget radikalare att komma med än återställd A-kassa i nästa valrörelse lär det nog, tyvärr, bli Reinfeldt & Co som får regera vidare.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Tue, 25 Nov 2008 10:37:35 +0000

Till Sixten Andréasson: I mitt perspektiv ligger verkligen inte bara socialdemokratiska partiets storlek utan också att partiet, från trettiotalskrisen och framåt, utformade en egen och framgångsrik arbetslöshets- och socialpolitik. Det var det här som fick svenska väljare att sluta upp bakom partiet.

Visst är det sant att SKP slöt upp bakom till exempel ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram” – men det utformades av socialdemokratin.

Varför gick då luften ur, för att använda dina formuleringar. Visst kan det ligga något i att lösningar som luktade socialism efter öststatskommunismens fiasko blev svårare att använda – också socialdemokrater, som borde ha vetat bättre, backade. Men jag tror inte att det här är den enda förklaringen. Den ekonomiska krisen fick socialdemokrater att vidta ogenomtänkta åtgärder. Och, framför allt: globaliseringen ställde den dittills mot nationella lösningar inriktade socialdemokratin inför helt nya och mycket mer svårbemästrade problem.

Av: Sixten Andréasson

Sixten Andréasson — Mon, 24 Nov 2008 22:25:28 +0000

Till Enn, så menade jag inte. Syftade inte på partiers storlek i första hand utan de sociala och demokratiska reformerna som SAP genomdrev – med stöd av SKP och andra – från 30-talet och fram till mitten av 80-talet. Varför gick luften ur? Hade det inte samband med omvärldens förändring? Fiaskot för Sovjetsystemet redan före kollapsen? Ett alternativ farligt för rå kapitalism försvann, vilket borgerligheten märkte och utnyttjade med ideologisk offensiv… utan att konstigt nog möta starkt motstånd.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Mon, 24 Nov 2008 21:30:35 +0000

Till Sixten Andréasson: Glöm inte att den svenska socialdemokratin var överlägset större än sin nya konkurrent redan efter partisplittringen. Och att SAP redan på 1930-talet etablerade sig som det största, ja dominerande partiet i landet. Socialdemokratin i Sverige vann alltså inte sin historiska styrka under den efterkrigstid du refererar till.

Av: Anders Thunberg

Anders Thunberg — Mon, 24 Nov 2008 20:13:27 +0000

Vem vet, blir den ekonomiska krisen riktigt djup kanske vi får be om en bred samlingsregering. Men det som oroar mig mest kan komma ut av en långvarig ekonomisk kris i västvärlden är att främlingsfientliga och individuellt egoistiska stämningar gör sig gällande: Låt var och en sköta sig själv. Den starkaste vinner! Skrapar man på den humanistiska fernissan på våra västliga samhällen tittar barbariet som finns under kanske snart fram. Hur ska ett solidariskt samhällskontrakt se ut? I Frankrike, där PS f n går kräftgång, ser man tydliga tecken på en politisk krackelering…

Av: Sixten Andréasson

Sixten Andréasson — Mon, 24 Nov 2008 19:53:48 +0000

Att se det lide grann från ouvan…
För 100 år sen splittrades de socialdemokratiska partierna i revolutionär och reformistisk gren. Den revolutionära grenen hade med Lenin som ledare i början och i det långa loppet stor framgång. Hur var det? En tredjedel av världen var socialistiska stater? Men vi vet att det bara blev en episod på 70 år i historien.

Den reformistiska grenen begick det stora sveket när man inte stoppade kriget 1914 utan tvärtom. Efetr kriget slog Ebert & co blodigt med hjälp av soldatesk ner de socialdemokratiska arbetarnas spontana revoluion i Tyskland (har åter läst Sebastian Haffner Novemberrevolutionen) och hjälpte till att bereda revanschisternas genom nazisterna nya krig. (Tänker bl a på att händelserna nov 1918 inverkade negativt på de kommunistiska arbetarnas beredskap till enhetsfront med socialdemokrater)

Från 1945 var reformismen helt i överläge på grund av USA:s Marshallhjälp och Koreakriget. Välstånd kunde skapas och speciellt i Sverige mycket för folket progressiva demokratiska och sociala reformer, men plats gavs också för internationell solidaritet praktiskt. Reformismen hade verkligen visat sig överlägsen politiskt.

Men hur det kunde det vara att efter Sovjets kollaps så stod SAP handfallet? Var det kanske så som historikernas nestor Eric Hobsbawm sade i en intervju efter kollapsen att den ryska revolutionen påskyndade demokratisering i väst, t ex kvinnlig rösträtt i Sverige och likaså att välståndsreformerna medgavs av kapitalet av fruktan för revolutionär smitta från Sovjet?

Har nu svårt att se något offensivt politiskt från SAP. Och inte mycket i Europa i övrigt (utom die Linke i Tyskland). Är den reformistiska grenen också kommen till sin historiska episods slut?

Av: Anders Nilsson

Anders Nilsson — Mon, 24 Nov 2008 19:14:23 +0000

Jodå Anders T men don efter person. Det är väl pragmatiskt om något. Men lite långt bort från Enn´s ursprungstext. För det som ju dyker upp i skallen är ju om det finns en möjlighet till ett liknande förlopp i Sverige som i Frankrike. Möjligt är väl alllt, men om det är sannolikt, vete katten. Jag tror i varje fall att vi kommer att ha svårt att behålla ett så dominant prati som s har varit. 40% och vi är ganska nöjda?! SAP kan mycket väl bli ett 25-30%-parti precis som det har blivit i våra nordiska grannländer.

Av: Anders Thunberg

Anders Thunberg — Mon, 24 Nov 2008 18:42:56 +0000

Till Mats och Anders N: Ja varför inte ta ett kliv över Kvarken. I Finland har kommunister (V:s motsvarighet, inte de Moskva-trogna) suttit i många regeringar med (s) utan att det har ansetts som något märkvärdigt och särskilt uppseendeväckande. Det finns väl också en pragmatisk sida av det politiska utövandet, Anders Nilsson.

Av: Anders Nilsson

Anders Nilsson — Mon, 24 Nov 2008 17:01:30 +0000

Så sant, what a mess!

Av: Mats Rosin

Mats Rosin — Mon, 24 Nov 2008 16:40:16 +0000

Till AN m fl: Ska man vara riktigt petig så var det väl SF – Sosialistisk Folkeparti – som bildades av från Arbeiderpartiet uteslutna Natomotståndare och lyckades ta sig in i stortinget redan 1961. SV i sin tur bildades efter EU-omröstningen 1972 av, förutom det redan existerande SF, socialdemokratiska EU-motståndare, en del kommunister – däribland NKP-ledaren själv, Reidar T Larsen, och oavhängiga socialister bland vilka säkert också dolde sig anhängare till den från NKP för ”titoism” uteslutne Peder Furubotn.