Visst får du lyfta fram det om du vill.

Som framgår av den bloggtext du har fäst din kommentar vid, har jag torsdag-fredag varit upptagen av helt andra och mer hjärtevärmande ting.

Lissabonomröstningen och hur den kunde och borde hanteras har jag skrivit tidigare om: Jag drev då linjen att Sverige borde skjuta på beslutet till dess att vi hade fått uttryckliga garantier för de fackliga rättigheter som hotades av lavaldomen.

Jag har under resans gång per mejl fått anmaningar att på nytt skriva om den här saken, främst då att bilda opinion för att de kritiska (s)-ledamöterna i riksdagen skulle rösta nej, vilket, förutsatt att de blev tillräckligt många, kunde ha bidragit till att förhala ratificeringsbeslutet.

Men i motsats till de allra flesta som förekommer här i bloggosfären känner jag till hur hårt trycket är för att i en sådan här situation rätta in sig i ledet – talet om partipiska är i de flesta fall mycket överdrivet, men i en fråga av den här karaktären viner den. De riktigt ståndaktiga fick följaktligen lov att freda sitt samvete genom att lägga ner sin röst – men att rösta emot? Aldrig! Att frondera genom att rösta nej kan möjligen någon som har sin politiska framtid bakom sig – en sådan som Centerns Sven Bergström – kosta på sig men aldrig den som aspirerar på en attraktiv utskottsplats eller rent av en ministerpost. Formellt regleras det här av statuterna för partigruppen, men det jag skriver är den reala sanningen.

Jag kunde förstås ha skrivit det här i form av en bloggpost också. Men ibland känns inlägg av det här slaget som att skriva i vatten. Jag delar den trötthet Nina Björk skriver om på dagens (22 november 2008) DN Kultur och, åtminstone bildligt, hennes reaktion:

”Jag stod inte ut med samtiden och läste P O Enquist. Och där fanns det ju. Språket. Motståndet. Sanningen.”