Kommentarer till 1968 – inte ett rött år utan ett par röda årtionden

Av: Anders Thunberg

Anders Thunberg — Tue, 28 Oct 2008 20:37:15 +0000

Ja 30-talets krispolitik byggde på insikten på att sociala reformer och en socialt utjämnande politik krävde att fabrikshjulen började snurra igen – efter depressionen…men i dag tycks det råda ett politisk samförstånd om att det krävs mer av ekonomisk ojämlikhet för att åtminstone den traditionella industrin ska vara villig att satsa…
Men samtidigt är vi full fart på väg bort ifrån industrisamhället och in i tjänstesamhället, där
den mänskliga faktorn och där kostnaden för arbetaren/maskinen inte på samma sätt är utslagsgivande…kan inte partiet formulera en framtidspolitik som tar fasta på den utvecklingslinjen? Att rädda jobben på Volvo i Göteborg till varje pris kanske är lika lite framtidsinriktat som det en gång var att rädda den svenska varvsindustrin eller textilindustrin…? Finns det en utvecklingspotetial hos ingenjörerna och teknikerna på Volvo är det nog inte bränsleslukande bilar som de ska syssla med… Det är i stället framtidens arbetsplatser som en näringspolitik (s) måste inrikta sig på att skapa… Framtidens keynesianer satsar nog resurserna på utbildning, miljösmarta lösningar och nya typer av tjänsteföretag inom sektorer för vård, omsorg och lärande…och nya tankar på hur ska ta hand om lokala resurser…

Av: Sixten Andréasson

Sixten Andréasson — Tue, 28 Oct 2008 17:24:44 +0000

Ja, Hans O, kris kräver krispolitik. Och det har socialdemokratin varit bra på. Inte bara när det var riktig kris på 30-talet utan vid lågkonjunkturer efter kriget.
Gunnar Sträng genomförde för storföretagen låsning av en del av deras vinster under högkonjunktur som sen släpptes loss under lågkonjunktur. Han använde också bostadsbyggandet som en konjunkturdämpare – med framgång.
Om det som nu hotar är en verklig depression med långvarig verkan, jag säger om, men det mesta tyder nog på det, då bör en regering eller åtminstone en blivande satsa på bostadsbyggande (just nu står det visst still enl nyheterna), på offentlig sektor: skola, vård och omsorg, infrastruktur: väg- o jänvägsbyggen som vilar på grund av brist på pengar, fler vindkraftverk mm.
Pengar till detta i första omgången från de 160 miljarder som statskassan hade i överskott för några månader sen (de är väl inte förskingrade?). Sen i stället för de flera tusen miljarder som hålls i beredskap för bankerna.
Även skattehöjningar skulle då folkmajoriteten vara med på om man fick saker att hända.
Håller med Hans O att man inte ser socialdemokraterna luta åt detta. Men det kan ändras när det mullrar i leden. Dock kan inte Mona o Östros få trovärdighet för en så radikal men beprövad s-poltik. Någon som inte har förbrukat förtroendet? Kanske Morgan Johansson?

Av: Hans O

Hans O — Tue, 28 Oct 2008 12:26:43 +0000

Till Anders Thunberg: Socialdemokraterna förde ju en kraftfull politik under 30-talets kris, även om den nog inte var riktigt vad de hade drömt om att få göra. Vad de faktiskt gjorde var att rädda företagen. Det går nog att föra en politik för utjämning, ekonomisk demokrati osv i otrygga tider, men jag hyser inga förhoppningar om att socialdemokraterna, eller något annat av de rödgröna partierna, verkligen vill göra det.

Av: Anders Thunberg

Anders Thunberg — Mon, 27 Oct 2008 21:36:25 +0000

Till Hans O m fl: att omsätta tankar i praktiken.. har inte erfarenheterna visat att omsätta socialdemokratiska värderingar i praktiken mer eller mindre förutsätter en ständig tillväxt, eftersom det ju hela tiden handlar om att fördela tillväxten och då i en mer jämlik riktning… och politiken aldrig handlar om att omfördela det bestående. Inför ett perspektiv med 0-tillväxt (som många nu förutspår) finns det väl ringa utrymme för en socialdemokratisk politik?
Rätta mig om jag har fel…

Av: Hans O

Hans O — Mon, 27 Oct 2008 20:03:16 +0000

Ska be att få instämma med Josef Boberg

Av: Josef Boberg

Josef Boberg — Mon, 27 Oct 2008 18:50:43 +0000

Hmmm...

Av: Fredrik Jansson

Fredrik Jansson — Mon, 27 Oct 2008 11:22:32 +0000

Hans O
Fast mitt inlägg om Zenits etikett handlade om vad de valde att etikettera sig som. Och jag vidhåller min position att den idépolitiska vänsterdiskussionen blev tråkigare efter 1968.

Av: Hans O

Hans O — Mon, 27 Oct 2008 10:53:57 +0000

Det är enligt min uppfattning rätt omöjligt och dessutom onödigt att hålla på att sätta etiketter på grupperingar och organisationer. Det kan finnas goda skäl att kalla den socialdemokratiska partiapparaten under tidigare skeden för stalinistisk, men vad skulle det tjäna till. Ungefär lika meningslöst är det att käbbla om huruvida Zenit var marxist-leninistiskt, vpk-igt eller något annat. Vad jag vet spelade Antonio Gramsci en stor roll för några av de centrala Zenitgestalter som jag hade kontakt med, men därför blev de väl inte gramsciister. Som de framställde hans tankar förefaller det emellertid som om det ligger en hel del i dem och att den svenska arbetarrörelsen i dag hade varit betydligt starkare om den hade tagit åt sig en del av detta. För övrigt har f.d. Zenitfigurer förekommit i de mest skiftande sammanhang. Se på Håkan Arvidsson till exempel som numera är en stor beundrare av Palme, om man får tro vad han skrev i Svenskan för ett tag sedan. Det var han inte i början av 1970-talet och knappast i början av detta sekel heller fast då från en annan utgångspunkt.
Sedan kan jag hålla med Anders Thunberg om att det visst hade talats om daghem och kollektivhus långt innan det socialdemokratiska partiet vågade ta i sådant med tång. Att daghemmen blev verklighet just under 1960-talet berodde dessutom inte på några 68-or utan på entusiastiska unga sossar som inte alls var främmande för pionjärernas tankar. Men som Enn så riktigt skriver måste tankarna också omsättas i praktiken.

Av: A-K Roth

A-K Roth — Sat, 25 Oct 2008 17:07:29 +0000

Undrar om inte vänsterextremisterna har bytt namn och bokstavsförkortningar oftare än högerdito?

Nu är jag säkert ute på svag is för jag kan för lite men detta är min gut reaction: VPK, KPML, KFML, SKP och SD, ND, sak samma vad de kallade sig och kallar sig; kanske det finns nån medicin som hjälper dessa bokstavspolitiker?
Jag tackar min socialdemokratiska pappa och mina dito farbröder för att de tidigt, på 50-talet, lät mig förstå vilka vansinnigheter S och L stod bakom. Visst visste man! Om jag har förstått rätt har det sprungit omkring en del som dyrkade M också och allsköns andra kommunistdiktatorer. Man borde ju kunna hoppas att folk växer ifrån sina dumheter men…

A-K Roth

Av: Josef Boberg

Josef Boberg — Sat, 25 Oct 2008 09:30:08 +0000

Hmmm… – Traditionell partipolitik är kort och gott som att välja mellan pest och kolera – i mitt mer än 67-årade livsperspektiv sett i vart fall, tyvärr tyvärr…