När det gäller hur oppositionen ska formera sig för att sedan bilda regering, finns det ju faktiskt rätt mycket erfarenhet. Dels har vi under åtskilliga år på riksplanet budgetförhandlat med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och det har ju – trots olika krumsprång från deras sida – resulterat i överenskommelser. Dels finns vid det här laget en mycket stor samlad erfarenhet av samarbete med de här båda partierna från kommuner och landsting.

I förhandlingar måste ju, om de ska kännas meningsfulla, alla parter vinna något. Men det hindrar inte att vi, när ett av de två samarbetspartierna kommer med alltför vildsinta förslag (i Miljöpartiets fall ibland för borgerliga förslag), kan liera oss med det andra för att utöva press. Det här kan ju inte ske för ofta och för ensidigt, men det erbjuder i alla fall en utväg när någon kräver en kursändring som är helt oacceptabel för det stora flertalet socialdemokrater.

Det här resonemanget för jag, det medger jag för V- och MP-anhängare, förstås utifrån en egen socialdemokratisk övertygelse – men också utifrån det faktum att socialdemokratin rimligen kommer att bli en mycket dominerande del av en röd-grön koalitionsregering. Men självfallet måste vi socialdemokrater också själva vara beredda att både lyssna och kompromissa. Den som bara går in för att maktspela utan att någonsin vara beredd att rucka på egna ståndpunkter förtjänar inte samarbetspartiernas förtroende. Ett sådant beteende bäddar för en snar regeringskris.

Nu hoppas jag partiet kan klarlägga snabbt hur oppositionen ska formeras. Partiet har valt koalition före valet. Det kan vara bra i dagens situation där snabba besked bör ges och tid inte finns för långa sega förhandlingar i regeringsställning. Men – det ställer krav på partiet som vi inte riktigt hittat formerna för.