Claes Krantz: Låt oss gärna tala interndemokrati i vänsterpartiet, men låt oss ännu hellre tala om bristen av samma vara i vårt parti. Ingen skall inbilla mig att rådslagsgruppernas förslag speglar remissvaren de fick in – inte förrän jag får reda på vilka arbetarekommuner som ville ha betyg från sjätte klass, som inte ville ha stopplagen tillbaka, som gav klartecken för mer marknadsmässig hyressättning i innerstäderna, som ville ha hårdare tag mot sjuka och arbetslösa, som ville förskjuta ansvaret för jobb på den enskilde.

Och när du ändå redovisar detta – tala gärna om för mig vilken majoritet av det här partiets medlemmar som inte vill ha en förnuftigare finanspolitik, där strategiska framtidssatsningar (utbildning, infrastruktur, miljö) undantas från det kortsiktiga budgettaket (1), där jobbskatteavdraget rivs upp och där faktiskt aningen fler än med Sahlins och Östros förslag får betala fastighetsskatt.

(1) Så som bland annat den sedan många år mycket borgerliga nationalekonomen Assar Lindbeck har föreslagit, som LO så sent som 2004 ville och som en hel del i Svenskt Näringsliv också vill. De har insett att dumsnålhet inte är mycket bättre än dumslöseri.

Att det går att samregera med (MP) och (V) vet vi ju redan från rader av kommuner och landsting – mitt eget Uppsala är ett exempel av många.

När Aftonbladet (12 oktober 2008) i en Sifo-undersökning frågar vilka man tror kommer att regera efter riksdagsvalet 2010, tror 78 procent av (V)-väljarna att det kommer att bli en (S)+(V)+(MP)-regering, medan 42 procent av (MP)-väljarna tror på en (S)+(MP)-regering. Mer intressant är dock att 49 procent av (S)-väljarna tror på (S)+(V)+(MP)-alternativet, medan 38 procent tror på (S)+(MP)-alternativet.

Som frågan är formulerad – ”Vilka tror du…” – kan man inte automatiskt sätta likhetstecken mellan svaren och det man innerst inne själv önskar, men inte minst svaren från (V)- respektive (MP)-väljarna indikerar åtminstone, att det finns ganska mycket av egna preferenser i svaren.

Det är här den intressanta balansakten kommer in. Enligt min och många andras mening skulle Miljöpartiet i fall av en koalition mellan bara (S) och (MP) visserligen kunna stärka regeringspolitikens gröna sida. Men i en rad andra frågor – gemensam sektor, fördelningspolitik med flera – skulle partiet riskera att dra regeringspolitiken för långt åt höger. Alltså behöver Miljöpartiet i en regeringssituation en motvikt, och vilka synpunkter man än kan ha på Vänsterpartiet, så har det i de här frågorna ståndpunkter, som är bättre än Miljöpartiets.

Men om vi talar om en regeringsamverkan då finns det väl inget utrymme för än den ena än den andra tungpunkten. Då måste vi ha ett regering vars enda legitimitet ligger i dess förankring parlamentariskt men framförallt i folket. Där vidgar inte v en sådan regeings bas, tvärtom tror jag som jag sa tidigare att det blir mera slagg än metall. V under Ohly saknar trovärdighet för mig och det paradoxala att inget parti är likt v så beroende av vilken partiledare de har för tillfället. Ett v under Brink är något helt annant än ett v under Sjöstedt, som i sin tur vore en revloution i jämförelse med Ohly, som förvandlade Hoffman till dockfigur som ville allt men saknade förmågan att återställa efter Schyman som var på väg att verkligen förvandla v bort från sitt politiska arv. V saknar förutsägbarhet kort sagt. Det är mitt störta problem med dem.