Kommentarer till 1975 års partiprogram

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Thu, 23 Dec 2010 10:12:26 +0000

Till Michael: I partiprogrammet 1975 fanns inget som skulle ha kunnat tolkas som en öppning mot svensk EU-anslutning. I 1990 års program finns några vaga formuleringar om europeiskt samarbete men inget som någon då ännu hade kunnat tolka som en vilja till inträde i EU för Sveriges del.

Väljarna ställdes i 1988 års val inte inför någon fråga om svenskt EU-inträde. Kommunismens tillkortakommanden i östländerna behadnlades utförligt i 1990 års partiprogram, dock helt utan koppling till det västeuropeiska samarbetet.

Frågan om svensk EU-anslutning togs upp i ett helt annat perspektiv, den ekonomiska krisen, och gavs inte ens då någon framträdande plats – den har beskrivits som en fotnot till krisprogrammet. Man kan nog säga att den helt dominerande delen av arbetarrörelsen togs med överraskning – den var helt oförberedd på partiledningens omsvängning.

Av: Michael

Michael — Thu, 23 Dec 2010 04:10:39 +0000

Jag undrar om man med ledning av partiprogrammet 1975 och valmanifestet 1988 och deras vaga formuleringar om europeisk integration etc., kan hävda att ministären Carlsson hade ett mandat för att ansöka om svenskt medlemskap i EU (eller om det hette EG) 1991?

Röstade väljarmajoriteten 1988 för en sådan ansökan, om lämpligt läge uppstod, vilket väl skedde i och med Murens fall året efter?

Tacksam för kommentar.

Med vänlig hälsning och önskan om God Jul

Michael

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Thu, 14 Aug 2008 06:57:02 +0000

Till Lars Rudström: Men det här förverkligades aldrig av samme Palmes regering.

Av: Lars Rudström

Lars Rudström — Wed, 13 Aug 2008 21:08:31 +0000

Många här på bloggen har nog glömt en del fakta om Palme och hans regering, vilken tillträdde 6 år innan herr Kokk försökte skriva ett partiprogram för den ”svenske arbetaren” 1975. Riksdagsvalet 1968 ble en triumf för Tage E och SAP. ”Landsfadern”, som med briljans hade vidarutvecklat den socialdemokratiska arbetarsjälen under mer än 20 år gjorde sitt största misstag genom att understödja efterträdaren vid överlämnandet av partiledarskapet till en en viss person i oktober 1969. Med Palme förlorade den svenska socialdemokratin sitt fundament, och har inte sedan dess funnit sin väg tillbaka. Palme blev en vindflöjel inför alla vänsterradikaler. Hans val av justitieminister, L Geijer, till sin nya regering är ett praktexempel på dåligt omdöme, som fjärmade honom från verkligheten och från en svensk arbetare.
Palmes handgångne man, L Geijers, utredning om sexualitetens frigörande, som han överlämnade till Palme och partiledningen i början av 1973 var ett typexempel på Palmes dåliga omdöme! Den utredningen borde väl ha ingått i partprogrammets grunder för mänsklighetens frigörande i landet? Hur många socialdemokrater kommer ihåg Geijers utredning? Jag vet att utredningen gömdes, men jag och sex andra lic.studerande grävde fram den. Därmed lämnade vi alla sju SAP med omedelbar verkan.
Men den borde nog tas fram igen för att visa vart SAP var på väg under Palmes ledning! För dem, som har glömt sanningen, var den socialdemokratiska regeringens, genom dess justitieminister, direktiv att ”Fördomar och tabuföreställningar har länge hämmat en en naturlig (sic!, min reaktion) och öppen syn på sexulitet och dess yttringar..etc”. Utredningens förslag som undertecknats av de av Palme-regeringen tillsatta utredarna en manlig hovrättspresident, tre manliga professorer, två manliga överläkare och en kvinnlig kurator var att:
Åldersgränsen för sexualumgänge skulle sänkas. Pedofili med egna och andras barn helst inte skulle åtalas. ”Ringa fall skall ej dömas till ansvar”. Ytterligare påpekades det att ”Tidiga sexuella kontakter mellan barn och vuxna personer passerar ofta barnet förbi utan synbart nagativa konsekvenser i psykiskt hänseende. De allvarligaste skadorna erhålles också här om saken vållar uppståndelse vid upptäckt”. Allt finns att läsa i flera böcker idag i bokhandeln.
Vi, som då var medlemmar sedan ”barnsben” i SAP, såg vart SAP under Palmes regim var på väg och har aldrig därefter haft något som helst förtroende för dess politruker.
Detta har inte något att göra med ”politikerförakt”, bara rent, sunt arbetareförnuft.