Även jag gick ju i det där gamla läroverket, några år senare än Enn Kokk, fast jag aldrig gick på gymnasiet utan bara i realskolan där. Jag minns hur filmen grep mig. Vi hade väl inte heller någon riktig Caligula, men vi hade en lärare som inte kom så långt efter. Han kunde komma in i klassrummet, se ut över klassen och utbrista: ”Och här sitter ni med era urblåsta hjärnor”. Vi avskydde honom och vi gjorde vad vi kunde, och vågade, för att göra livet surt för honom. Fast på den tiden handlade det ju om ganska beskedliga upptåg, jämfört med vad dagens elever tydligen kan ta sig för mot sina lärare, som att vi lade smällkorkar i dörrtröskeln så att det small ordentligt när han stängde dörren efter sig när han kom in i klassrummet, satte katedern precis på kanten till podiet så att den rasade ner från podiet med ett brak när han kastade upp sin portfölj på katedern. Sen skvallrade vi aldrig på varandra så det gick ju inte att få reda på vem som hade utfört dådet.

Och som sagt, sedan var det ju det där att man som elev var helt rättslös på den tiden och det minsann inte var någon som talade om, eller ens ansåg att elever skulle behandlas med respekt. Hur orättvis en lärare än var kunde man inte få någon rättelse gentemot denne. Men som du säger, det fanns ju uppskattade lärare också.

Det var en i många avseenden rutten skola vi gick i på den tiden. Men ibland har jag tänkt att den där skolan, och även folkskolan där det inte var så annorlunda, lärde oss något viktigt, att hålla ihop inför överhögheten, inte utlämna varandra och inte skvallra utan vara solidariska med varandra. Vi tog ganska många kollektiva bestraffningar hellre än vi skvallrade på någon i klassen. Så är det inte i den moderna skolan. Jag blev rätt chockerad när jag kom ut som lärarvikarie i grundskolan och eleverna skvallrade hejdlöst på varandra. Jag hade hellre sett en sammanhållning och solidaritet mellan dem.

Maj Zetterling var förresten kusin-kusin till mig, men jag träffade henne aldrig. Hennes mammas syster var gift med min mammas bror.

Jag har ju i och för sig inte här diskuterat modernare tiders skolpolitik, men jag förstår ändå din tanketråd. Det är ju kanske inte så egendomligt om en ganska auktoritär skola föder krav om något annat; som elevrådsaktiv deltog jag själv i den debatten, när det begav sig.

Nu är jag för egen del, som du kanske har lagt märke till, ingen vän av extremer, och negativa erfarenheter av motsatta sådana kanske bidrar till att så småningom föda en god syntes.

Mera tvekande ställer jag mig till jämförelsen mellan filmen och din egen skoltid. Såvitt jag förstår gick du och jag på latinlinjen ungefär samtidigt, du i Sundsvall, jag i Härnösand. Varje jämförelse mellan filmen och min egen gymnasietid skulle vara helt orealistisk. Visst fanns det elaka, inkompetenta och möjligen sadistiska lärare (men aldrig någon som Caligula) men det vägdes ju lätt upp av de intresserade, kunniga och hjälpsamma lärarna som uppmuntrade och hjälpte oss fram till studentexamen.

Jag kan väl aldrig tro att det var sådan skillnad mellan Sundsvall och Härnösand;-) Men man får tänka på att filmen kom minst 10 år innan vi gick i gymnasiet. Men framför allt tror jag att skillnaden berodde på könsfördelningen: i vår ring hade vi kanske 10 pojkar mot ett tjugotal flickor. Det förde med sig en annan stil liksom det faktum att det fanns ett antal kvinnliga lärare. Det var ju bra för oss också som kom att umgås med flickor på ett mera naturligt och delvis obesvärat sätt.

(Men om sanningen skall fram minns jag en flicka i en annnan klass som blev verbalt mobbad av en lärare. Hon ”körde” mycket riktigt i examen och jag vet inte vad det blev av henne. Men det var ett tragiskt undantag.)

Nu provocerar jag litet, Enn, och ställer frågan om inte tendensen och viljan att bankruttförklara den gamla skolan bottnar i ett desperat försök att försvara den moderna flumskolan där kunskapskraven i stort sett avskaffats precis som studentexamen?