När jag en gång i världen (1970) gav ut min sångbok ”Upp till kamp!” (Prisma), valde jag själv Nils Flygs version av ”Oss alla unga”. Inte bara för att den är vanligast inom socialdemokratin; den är vacker, anser jag – jag tycker själv inte att Bertil Wagners version är överlägsen. Jag kan ju i och för sig förstå, att framför allt kommunister har problem med Flygs version, inte så mycket kanske för texten som för att den är skriven av just Flyg; för kommunister är han ju, alldeles bortsett från att han och resterna av hans parti hamnade i det nazistiska lägret, också en partisplittrare. Jag valde själv att i ingressen till sången berätta om Flygs politiska utveckling.

Jorun vill jag tacka för den frikyrkliga varianten. Det fanns ju under den tidiga folkrörelseeran en interaktivitet inte bara mellan arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen; på många håll fanns en treenighet, som inkluderade även frikyrkorörelsen. Tänk till exempel på sundsvallsstrejken! Min hustru brukade, när hon förra året i samband med hundraårsminnet höll ett antal föredrag om unionsupplösningen 1905, som ytterligare ett exempel dra fram, att opinionsbildningen mot ett militärt ingripande mot Norges frigörelse fick sin framgång främst av en mängd möten, som ordnades av socialdemokratiska arbetarekommuner, fackföreningar, IOGT-loger och inom frikyrkligheten främst missionsförsamlingar.